Annons

Upprörande rapport från dödsfabrikerna

Lina Gustafsson är veterinär. Hennes bok inifrån blir inte sämre av att den är ytterst välskriven menar en rörd, upprörd och förbannad recensent efter att ha läst en rapport från ett slakteri.
Publicerad 28 mars 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Lina Gustafssons,  veterinär och aktuell med ”Rapport från ett slakteri”.
Lina Gustafssons, veterinär och aktuell med ”Rapport från ett slakteri”.Foto: Viktor Gårdsäter

Rapport från ett slakteri – en veterinärs berättelse

Reportage

Författare: Lina Gustafsson

Förlag: Natur & Kultur

Det var länge sedan jag åt kött senast. Då var det en kurs i praktisk filosofi på Göteborgs Universitet som fick mig på bättre tankar. När jag läser Lina Gustafssons bok ”Rapport från ett slakteri” är jag glad för att jag tog det där beslutet för drygt 15 år sedan. Det är en fruktansvärd berättelse vi får oss till livs. Inte för att beskrivningarna av hur man behandlar kännande varelser är några nyheter direkt. Inte heller för att jag inte förstått eller läst om lidandet djuren får utstå förut, det har jag, utan det är det vardagliga slentrianmässiga våldet – det där som man blir tillvand av – som upprör mig mest.

Det här är storyn. Lina Gustafsson är veterinär. Hon har ett starkt patos för djurrätt och tar en anställning på ett stort slakteri med en ambition att göra skillnad. På slakteriet slaktar man tusentals grisar varje dag i en verksamhet som självklart är mer av industriell natur än något annat. Hennes uppgift är att se till att inte djuren utsätts för onödigt lidande. Uppdraget är absurt på många sätt. Djuren ska dö. De ska avlivas, skållas och styckas. Innan dess ska de transporteras och fösas mot döden i en process där tid är pengar och varje avsteg från den industriella rationaliteten bemöts med stön och motstånd från personalen. Hur många gånger kan man säga till en luttrad, trött, stressad och pressad yrkeskår att man vare får, ska eller bör slå grisar som stressade, rädda och panikslagna inte vill in i fållorna som ska leda till att deras existens avslutas? Hur kan man förövrigt arbeta i en verksamhet där man å ena sidan lägger ner energi på att inte ha några utstickande föremål som grisarna kan skada sig på, men samtidigt tillåta en avlivningsmetod där det tar ångestfyllda minuter innan grisen är död? Lina Gustafsson strävar på tills hon inte orkar mer och säger upp sig.

Annons

Själv blir jag rörd, upprörd och förbannad. Precis som man ska bli av en riktigt bra reportagebok. Lina Gustafsson moraliserar inte. Hon skuldbelägger inte andra och tycker inte synd om sig själv. Hon kämpar på och lider i sitt inre. Hon registrerar och skriver kallt ner sina tankar. Boken blir inte sämre av att den är ytterst välskriven. Avslutningsmeningarna i varje kapitel, som utspelar sig under en dag, etsar sig fast. De är närmast poetiska i sin strama stil och fångar med några ord stämningen mitt i dödandet.

”Lina Gustafsson moraliserar inte. Hon skuldbelägger inte andra och tycker inte synd om sig själv. Hon kämpar på och lider i sitt inre”

Hunden smyger upp och lägger nosen i mitt knä medan jag avslutar det sista kapitlet. Där har vi ju ännu en absurditet i sammanhanget, tänker jag. Ett av de säkraste sätten att få människor upprörda eller engagerade på sociala medier är ju att dela ett klipp på en lidande hund. Samtidigt skiter man fullständigt att tusentals grisar och andra varelser som har en liknande förmåga att känna lycka och lidande, plågas i jättelika dödsfabriker. Är inte det en skev moral så vet jag inte vad, tänker jag. Hunden verkar hungrig. Jag och reser mig upp och ger henne lite torrfoder. Köttbaserat förstås. Slentrianinköpt. Historien lär döma oss. Jag hoppas verkligen det.

Mikael R KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons