unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Udda mongolmetal på Pustervik

Ta bort de mongoliska instrumenten och du har en mongolisk variant av Drängarna i läder, menar Mikael R Karlsson som ändå uppskattade The Hu på Pustervik.
The Hu är så udda att kvaliteten höjs bara av det, tycker Mikael R Karlsson.
The Hu är så udda att kvaliteten höjs bara av det, tycker Mikael R Karlsson.

The Hu

Plats: Pustervik
Dag: måndag
Längd: ca 2,5 med förband
Publik: fullpackat, 900 personer
Bäst: Det udda
Sämst: Det är lite tunt ibland

”Vet du nu vad de där instrumenten heter?” retas boråsaren jag möter på Pustervik. Ja, faktiskt. Om man ska recensera en så udda företeelse som ett strupsång-metal-band från Mongoliet får man ju läsa på litegrann.

För en udda upplevelse bjuder sannerligen The Hu på. Strupsång är ju knappast den vanligaste uttrycksformen inom just metal. Inte heller är väl (och nu kommer de) den tresträngade topshur-gitarren eller stränginstrumentet morin khuur de vanligaste instrumenten i händerna på ordinärt metallfolk. Udda som sagt. Eller? Jo. På ett sätt är det förstås det. I vissa passager kan man nästan känna vinden blåsa i håret på de mongoliska vidderna. Det är på en gång både rått och vackert och publiken, som fyllt Pustervik en vanlig sketen måndag, jublar allt högre medan bandet gnisslar iväg ännu ett hårdrocksriff.

Det är så udda så att kvaliteten lyfts bara för det. Jag håller kanske inte med den retsamma boråsaren som efter drygt halva konserten tycker att det är så bra att hon bestämmer sig för att hon ska köpa en jurta, men nog svänger det ordentligt ibland.

Samtidigt går det inte att blunda för att själva hårdrocksinslagen är tämligen ordinära. Det är som att Rammstein övergett den tunga industrin till förmån för hästhuvudfioler. Eller om man vill vara elakare: ta bort strupsången och de inhemska instrumenten och du har en mongolisk variant av Drängarna i läder. Bara av låttitlarna, t ex. ”Wolf Totem” och ”The Great Chinggis Khaan” kan man ana att bandet ligger farligt nära en etnokitsch-krasch.

Men icke. Med säkra stråkar och darr i strupen manövrerar The Hu sig bort från den faran. Det var kanske inte den tyngsta hårdrockkonserten jag varit på, men upplevelsen vill jag ändå inte ha varit utan.

”Men nog vore det roligt om dom spelade ’Home Sweet Ulan Bator’ som extranummer?” frågar jag boråsaren. Hon drar inte ens på munnen.