Annons

Trovärdiga häxor i 1700-talets Skåne

Eliabeth Östnäs skriver både trovärdig och intressant om häxor i sin nya roman, men tyvärr tappar berättelsen farten, tycker Lisa Marques Jagemark.
Bokrecension • Publicerad 15 november 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Religionsvetaren Elisabeth Östnäs har placerat en historia om tre häxor i 1700-talets Skåne.
Religionsvetaren Elisabeth Östnäs har placerat en historia om tre häxor i 1700-talets Skåne.Foto: Caroline Andersson

Häxorna

Författare: Elisabeth Östnäs

Förlag: Forum

Genre: Roman

Häxförföljelserna är ett välutforskat område inom fiktionen, och ofta står de blodiga detaljerna eller det verkliga kvinnoförtrycket i fokus när epoken ska skildras. I romanen med det passande namnet ”Häxorna” ger sig Elisabeth Östnäs, som tidigare skrivit både vuxenskräck och ungdomsfantasy, på den mörka perioden. Och hon gör något lite annorlunda med stoffet ‒ hon placerar riktiga häxor i det tidiga 1700-talets Skåne.

Åtminstone låter hon romanens tre huvudpersoner tro att de är det.

Annons

Karna och hennes systerdotter Isabelle lever i Hällaby och arbetar officiellt som prästens pigor, och lite mindre officiellt som byns läkekvinnor. Från omvärlden hotar dansken och pesten, och i själva byn styr svältvintrar och fördomar. I utkanten kämpar Isabelles syster Annis med fattigdomen och utanförskapet som det innebär att vara gift med områdets rackare, bödelns dräng.

”Isabelle kämpar emot Karnas tro på olika gudar och gudinnor, på helande krafter och magiska ritualer.”

De tre härstammar från en lång rad kvinnor som visste hur de ska använda växter, formler och annat för att påverka världen. En släkt där sanndrömmar, syner och kunskap gått i arv.

Isabelle kämpar emot Karnas tro på olika gudar och gudinnor, på helande krafter och magiska ritualer. Hon tror helt enkelt inte på det. Men på midsommaraftonskvällen händer något: hon får se en drömsyn, en vrångbild av en soldat som vägrar släppa taget. Och snart kommer kungens trupper till byn ‒ kanske den fruktade sjukdomen också.

Religionsvetaren Östnäs använder det stoff hon kan bäst och blandar folktro med kristendom och visar hur folket i byn både litar fullkomligt på Karnas örtlära och på prästens ord om att pesten är ett straff från Gud. Byborna vänder sig till de kunniga kvinnorna för förlossningar och sjukdomar, men ser ner på dem när de möts på söndagen i kyrkan.

Det blir både trovärdigt och intressant.

Hon väver också in historiska fakta och tidsenliga ord utan att det känns påtvingat eller sticker ut. Gränsen mellan trovärdig historisk roman och överdriven folkbildning är hårfin, men ”Häxorna” håller sig på rätt sida, åtminstone nästan hela tiden. Några få gånger behöver jag googla ett krångligt ord eller stöter på ett ålderdomligt uttryck som känns onödigt i sammanhanget, men oftast bidrar det bara till den autentiska känslan.

”Ändå är det något som skaver, trots att karaktärerna är fängslande mänskliga och de religionshistoriska inslagen fascinerande.”

Jag kommer på mig själv med att lita fullkomligt på världen som Östnäs byggt upp.

Ändå är det något som skaver, trots att karaktärerna är fängslande mänskliga och de religionshistoriska inslagen fascinerande.

Kanske beror det på de många trådarna ‒ den ständigt närvarande magin, pesten, Isabelles vuxenblivande, hennes kärlekshistoria med soldaten Gabriel och de spända relationerna i byn ‒ och hur löst och fort de knyts ihop mot romanens slut.

Berättelsen byggs upp långsamt och skapar en förväntan om att något ska hända, något illavarslande, men den tappar farten under uppbyggnaden. Det blir ett löst trassel av alla garnändar och jag kan inte slå undan känslan av att ha lämnats tomhänt när de väl vävs samman.

Lisa M Jagemark
Annons
Annons
Annons
Annons