Tröst när clownen gråter
Livet kan vara en mycket tuff erfarenhet. Lika ofta är det underbart. Och det är alltid en välkommen tröst när livet lite överraskande, ofta i de mörkaste stunder, vänder. I Emmy Abrahamsons roman ”Hur man gör succé på dårhus” möter vi ståuppkomikern Maja. I hennes 33-åriga liv finns mycket mörker, trots alla skämt. Karriären håller på att gå åt skogen. Minnena från en barndom präglad av depressioner och besvikelser gör sig allt oftare påminda. Misslyckandena radas och bildar en väg som leder mot något som tycks vara ett förutbestämt mål. Sakta men säkert rör hon sig mot ett sammanbrott och en tvångsintagning på psykakuten i Malmö.
När jag först såg framsidan, läste titeln och sedan baksidestexten tänkte jag (aningen fördomsfullt) att boken är ännu en i en lång rad feelgood-romaner som säkert kommer att sälja jättemycket. Och på många vis är skildringen just det. Den är verkligen ”en komisk och varm berättelse om att våga gå sin egen väg, även i motvind”.
”Så visst, det är en feelgood-roman där vi ömsom skrattar och ömsom gråter på vägen genom Majas liv.”
Precis som det står på baksidan. Dessutom är den väldigt bra på att vara just det. Språkhanteringen gör boken lättillgänglig. Humor blandas skickligt med tragik. Emmy Abrahamson guidar alltså stilsäkert genom de händelser och känslor som leder till Majas sammanbrott. Jag dras in i hennes liv och vill veta hur det går. Därför fortsätter jag att i spänd förväntan sträckläsa.
Så visst, det är en feelgood-roman där vi ömsom skrattar och ömsom gråter på vägen genom Majas liv. Samtidigt är den något mer än en skildring av en enskild individs resa genom en kris. Med gestaltningen av Maja blottlägger Emmy Abrahamson en i mitt tycke illavarslande tendens i vår tid. Maja tål nämligen inte tystnad. Så fort det blir tyst börjar hon prata.
Reflektionen som tystnad ofta för med sig skrämmer henne. Istället gömmer hon sig bakom ständiga skämt och ironier. Tystnaden dödas även genom att hon på ett närmast maniskt vis citerar filmrepliker. Det ständiga pladdrandet, skämten och andras färdigskrivna repliker tycks vara en strategi för att inte dras ner i det inre bråddjupet, ett sätt att hålla den depression som hon kallar ”Sven” stången.
”Forskningsrapport efter forskningsrapport visar att psykisk ohälsa bland unga är ett ökande problem.”
I en eftertext berättar Emmy Abrahamson om sin research. Hon har tagit hjälp av en lång rad kvinnliga komiker för att kunna skildra deras stressfyllda tillvaro: Duger jag? När kommer nästa bokning? Kan jag betala hyran? Det är nog tack vare researchen som gestaltningen av den frustration det innebär att vara verksam i ett kreativt yrke utan fast anställning känns så trovärdig. Av samma efterord framgår att den smärtsamma erfarenheten av tvångsintagning är författarens egen.
Forskningsrapport efter forskningsrapport visar att psykisk ohälsa bland unga är ett ökande problem. Därför är det mycket bra att författare tar sig an en så angelägen sak. Om det är någonstans som skönlitteraturen kan göra nytta så är det nog inom just det området.
Det kan betyda en hel del, tror jag, för alla dem som drabbas av ohälsan om de genom litteratur får se, formulera och därmed förstå sig själva. Majas exempel har i det avseendet mycket att ge. Hon visar hur viktigt det kan vara att bara lämna allt bakom sig och gå vidare.
