Trion Cruz, Banderas och Martínez är skäl nog att se ”Official competition”
Official competition
I rollerna: Penélope Cruz, Antonio Banderas, Oscar Martínez m fl
Regi: Gastón Duprat & Mariano Cohn
Åldersgräns: 7 år
En åldrad man suckar djupt framför glittrande födelsedagspynt i ett rum belamrat med personliga artefakter. Där börjar Gastón Duprat och Mariano Cohns spanskargentinska dramakomedi ”Official competition”, som handlar om förarbetet med en kommande storfilm i en satirisk dekonstruktion av skapandeprocessen mellan en kompromisslös regissör och hennes två rivaliserande huvudrollsinnehavare.
Den suckande mannen är företagsmiljonär med ett starkt behov av att bli ihågkommen för något annat. Investeringsivern faller på att producera en film. Sagt och gjort, han köper rättigheterna till en nobelprisvinnande bok, givetvis utan att ha läst den, och anlitar den hippaste regissören och de hetaste skådespelarna.
Penélope Cruz (i en flammande röd pudelfrisyr som skulle få hårdrockarna i Twisted Sister att gå hem och lägga sig) spelar Lola, regissören. Hennes stora utmaning blir att tämja sina båda divor, den folkkäre Hollywoodstjärnan Félix (Antonio Banderas) och den klassiskt skolade prestigeaktören Iván (Oscar Martínez).
”Filmen är som roligast när Lola driver sina skådespelare till vansinne i jakten på den perfekta tonträffen.”
”Official competition” är ett rent nöje för sitt rasande skickliga skådespeleri och den briljanta trion med Cruz, Banderas och Martínez är skäl nog att se filmen. Även Melina Matthews foto imponerar där scenografins arkitektur spelar en avgörande roll för upplevelsen, symmetriskt inramad med millimeterprecision i estetiskt tilltalande miljöer.
Filmen är som roligast när Lola driver sina skådespelare till vansinne i jakten på den perfekta tonträffen. I ett fall tvingas de öva repliker under ett klippblock svävande precis ovanför huvudena för att uppnå rätt känsla. I ett annat tejpar hon ihop dem med gladpack för att sedan mala ner deras Golden Globe-vinster framför deras förfärade ögon.
Det är en trivsam drift med filmskapandets farsartade cirkus där manuset ger små lavetter åt både banal underhållning och pretentiös filmkonst, men samtidigt uppvisar en ambivalens som håller tillbaka filmen. Eftersom den varken slår tillräckligt hårt, eller borrar sig längre in i ämnet, blir den inte mer än en excentrisk bagatell.
