Tre kvinnor utsatta för polygamins perversa lagar

”En kvinnas paradis är vid sin makes fötter.” Så lyder kvinnosynen i Kameruns rika muslimska familjer. Det är i dessa överklassmiljöer som hjältinnorna i Djaïli Amadou Amals kritikerrosade roman ”Tålamod” vistas i. Tre kvinnor, tre öden utsatta för polygamins perversa lagar, skildras med en mjuk och varm stil, briljant översatt av Lisa Marques Jagemark, frigjord från översättarticks. I centrum står tålamodet – symbolen för kvinnlig underkastelse, en kardinaldygd som håller kvinnan i fast i ett järngrepp. Ve henne som vågar motsäga Allahs vilja! Eller männens! Det minsta motstånd kan leda till förskjutning, slag, våldtäkt, eller död.

De tre kvinnorna inkarnerar olika stadier i underkastelsen. Vi får möta Ramla som måste ge upp förlovningen med sin älskade till förmån för en rikare, äldre man som behöver lite föryngring i hemmet, Safira som förbereder sig för ankomsten av sin mans nya fru, och senare hennes sluga strategier att vinna tillbaka mannen och rubba den nya ”medfrun” ur sikte. Den tredje, Hindu, är tvångsgift med sin kusin som slår och våldtar henne med jämna mellanrum, för våldtäkten betraktas som ett bevis på kärlek. Vi får ta del av hur alla runt omkring henne, både föräldrar och svärföräldrar bidrar till att hålla det patriarkala våldet intakt. Berättelserna kretsar kring tysta dueller, hycklerier, strategier och sällskapsspel som blir allt mer absurda. Hur tar man sig ut ur underkastelsen och vilket pris måste man betala för friheten?

Amadou Amal har skrivit en lika delar medmänsklig som fasansfull bok. Ett manifest för kvinnlig frigörelse, som sträcker sig långt ut ur de kulturella och religiösa förhållandena. Boken har också en och annan skönhetsfläck. Den är stundtals övertydlig, ja rentav pedagogisk med många förklaringar av begrepp och sedvänjor, vilket tyder på att boken först och främst skrivits för en internationell publik. Några saker lämnas i mörkret, som till exempel: Varför gråter de äldre kvinnorna så mycket när de nya kvinnorna kommer in i bilden, om de ändå gifte sig med män de inte älskade to begin with? Varför känner de ingen lättnad istället? Det kvinnliga systerskapet verkar bara vara en fasad. Till slut undrar man om kärlek överhuvudtaget är möjligt i ett samhälle som så tydligt lyder under männens lagar.

Här finns också en rad skrattretande passager, som när Safira bäddar nya lakan i siden eller fin bomull varje gång hon skall tillbringa en tid hos sin man, gör i ordning doftande bad till honom och masserar honom i olika oljor, för att sen, när hon lämnar plats för den andra "medfruns" tid med honom, bädda tillbaks sängen i de gamla lakanen och hälla lite diskret urin i några vrår, för att skapa ett kväljande luft i rummet. Små små steg, som till slut får henne att triumfera över den yngre, nya kvinnan och vinna tillbaka platsen som den första och enda i hennes mans hjärta.

I Kamerun dör 130 kvinnor per år under sina makars slag och 60 procent av landets kvinnor är offer för våld i hemmet enligt National Commission for Human Rights and Freedoms. När Amadou Amals roman kom ut i Kamerun, fick den en rad priser, bland annat det ärorika Le prix Goncourt de Lycéens. Sen dess har hon varit en aktiv, militant feminist, hyllad inte minst av Kameruns president. Det om något är en bedrift i sig. Vi får hoppas att Amadou Amal kommer att fortsätta skriva böcker av denna art, för tiderna ser mörka ut, såväl i de upplysta som de mindre upplysta samhällena. Vad gäller tålamodet och det arabiska ordspråket som Amadou Amal referar till i boken: ”Den som har stort tålamod har också ett stort hjärta”, lär det i det här fallet ha fått en sann bundsförvant – listen. ”Den som har list, kan få det tålamod som urholkar hjärtat på fall”, borde ett ordspråk lyda.

Lisa Marques Jagemark är Gota Medias litteraturredaktör. Därför recenseras denna bok av en gästrecensent.