Trådar som fascinerar
Chiharu Shiota slog igenom stort på Venedigbiennalen 2015 då hon klädde in den japanska paviljongen med ett enormt nätverk av röda ulltrådar, uppspänt kring två gamla båtskrov. Inknutna i det täta trådnätet fanns 50 000 kasserade nycklar av skilda ursprung.
Trådarna, nycklarna och båtskroven - de är alla karakteristiska symboler som blivit starkt förknippade med Chiharu Shiotas utställningar runtom i världen, och de återfinns också i de två storslagna installationer som hon nu byggt upp i Göteborgs konstmuseum.
Utställningen är delvis retrospektiv, men det man får se av hennes tidiga verk är tämligen summariskt presenterat. Här hade jag gärna velat ha en något fylligare bakgrundsinformation, till exempel om inflytandet från performancekonstnären Marina Abramovic som var Chiharu Shiotas lärare i slutet av 1990-talet. Hon kom då som student till Berlin, där hon fortfarande är bosatt.
En fotoserie från den tiden visar hur hon täcker hela sin kropp med blodröd färg, en annan hur hon naken och insmord med lera gräver sig ner i en gyttjig grop. Men det är inte bilderna av dessa kroppsligt självutlämnande performanceverk som gör mest intryck i den här utställningen. Jag behöver bara vända mig om och titta ner över balustraden mot nästa våningsplan för att direkt förstå vad som skapat hennes internationella berömmelse.
I tunna trådar från taket hänger lätta båtformer, tyngdlösa som om de svävade bland vita moln. Alla har stäven riktade mot samma håll: en hel armada på väg mot okänt mål. Fartygssymboliken ligger så djupt rotad i det undermedvetna att mängder av bilder dyker upp samtidigt – av människor i panikartad flykt för livet, av upptäcktsresanden på djärva färder över okända vatten, av båtfärden som en allegori över själva livsresan.
Går man en halvtrappa ner hamnar man mitt inne i installationen, och nu förändras intrycket totalt: det är som att vandra rakt in i ett vidunderligt vinterlandskap där man går vilse bland gnistrande frostblommor och hängande istappar, allt skapat av fina trådar som knutits samman av många händer i ett intrikat mönster.
Att komma in i nästa avdelning blir en nästan chockartad kontrast – här blir man inspunnen från golv till tak i en jättestor kokong av garn i en intensivt röd ton som får hela rummet att vibrera av ljus. Grupper av udda stolar står utspridda som välkomnande till ett möte, men det går inte att sätta sig på dem, de är helt insnärjda i själva nätverket.
Man skulle kunna tro att den legendariska installationsikonen Louise Bourgeois´ enorma spindelmamma plötsligt fått liv och börjat spinna in allt och alla i sitt jättelika nät. Men medan Bourgeois´ nio meter höga järnspindel skapade bilden av närmast kusligt kvävande modersomsorger blir intrycket här det motsatta: av en varm, omslutande grotta, sinnebilden för en ursprunglig längtan tillbaka till moderlivet.
Men nycklarna då? Jo, de finns med, inte alla 50 000 men några av dem, inknutna i rött garn och förvarade i en glasmonter, obetydliga tingestar i sig men samtidigt något ytterst personligt och symboliskt laddat. Att ge bort sin nyckel till någon, i synnerhet till en främling, är ett bevis på stor tillit, säger Chiharu Shiota.
