Annons

Tonårsdrama med mytiska dimensioner

Kan man egentligen undgå sitt öde? I ”Vittring” väver Ola Nilsson samman en berättelse där katastrofen kryper närmare för varje sida.
Bokrecension • Publicerad 22 februari 2021
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Ola Nilsson har återigen inspirerats av det antika dramat.
Ola Nilsson har återigen inspirerats av det antika dramat.Foto: Sofia Runarsdotter/Pressbild
Roman

Vittring

Författare: Ola Nilsson

Förlag: Natur & Kultur

Romanens titel antyder att detta är en berättelse om någonting instinktivt, kanske rent av djuriskt och redan efter ett par sidor förstår man att det här inte kommer att sluta bra. Inte bra alls.

I ”Vittring” återvänder Ola Nilsson till Jämtland och det lilla samhället Hammerdal. Det är den sortens by där alla har någon form av band till de flesta och där alla för länge sedan skapat sin slutgiltiga uppfattning om varandra. Ett mikrokosmos med sina egna regler och föreställningar, med en skör balans som under inga omständigheter får rubbas. Trots att det inte är mer än sju mil till närmaste stad upplevs vägen dit lika oövervinnerlig som en resa till månen.

Annons

Här stör och oroar det unga och omaka paret Sigrid och Ilian. Han, den arbetslöse alkoholistsonen med psykiska problem och noll status på byns rangskala. Hon, den oroväckande vackra 15-åringen med utpräglat dålig självkänsla, brådmogen och lillgammal på en och samma gång.

Tonårsleda, självförakt och hyfsat nyvaknad sexualitet bildar tillsammans med en frånvarande vuxenvärld en cocktail betydligt farligare än raggargrogg.

”Varje steg på Hammerdals dammiga grusväg är ytterligare ett steg mot den slutgiltiga och i det närmaste förutbestämda katastrofen.”

I sin sjätte bok ”Isidor och Paula” från 2015, en roman som belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris, visade Ola Nilsson helt öppet att han byggt sin historia utifrån den antika myten om Orfeus och Eurydike. I ”Vittring” är sambanden till den allra äldsta litteraturhistorien inte lika uppenbara till en början, men efter hand tar berättelsen allt mer formen av ett antikt drama. Varje steg på Hammerdals dammiga grusväg är ytterligare ett steg mot den slutgiltiga och i det närmaste förutbestämda katastrofen.

”Vittring” är en polyfon text, där flera olika röster berättar utifrån sitt perspektiv och bidrar med sin skärva till mosaiken, innan stämmorna mot slutet av boken får kropp och bildar en stor och frustande kör inte helt olik Euripides backanter.

Ola Nilssons roman handlar om den lika berusande som farliga tonårstiden, då känslorna ligger utanpå och det mesta tycks oåterkalleligt och livsavgörande. Ett tidlöst drama, som därför gör sig alldeles utmärkt i en lika tidlös narrativ struktur. Språket har emellanåt också något aningen ålderdomligt över sig, vilket också lyfter berättelsen ur sin egen samtid och gör den än mer allmängiltig. Författaren har gjort klokt i att tydligt markera året som historien utspelar sig. Tidsmarkörer som kaffebryggare, gymnasieval och dansbandsmusik påminner oss också om att vi rör oss i en nära dåtid.

”Vittring” är en lika vacker som oroande berättelse som skär genom epokerna. Den får åtminstone mig att fundera över vad öde egentligen innebär och vad som krävs för att ändra det.

Torun BörtzSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons