Tomas Andersson Wijs popmanifest

Jag har alltid haft ett ambivalent förhållande till Tomas Andersson Wij. Å ena sidan uppfattar jag honom som en pretentiös dysterkvist med flera hundra självömkan-poäng. Å andra sidan är han briljant på att förvalta ett svenskt vemod och att ringa in känslor genom snygga referenser och en uppenbart litterär begåvning. Hans lyrik skulle enkelt kunna präntas ner på papper och bli en lyckad diktsamling. Det finns också en sentimentalitet som är mer klädsam och stolt än smetig och klyschig. I min värld är ändå förtjänsterna högre än bristerna

I “Dit du går” snor han Nick Caves pianoslinga från “People ain’t no good”. Han går i Thåströms barndomsspår Rågsved i inledande balladen “Högdalen centrum”. En Europa-resa tillsammans med en älskande gav bränsle till både “Ett bröllop i Berlin” där han fantiserar om William Turner-himlar och “Din lugna röst” där han skriver kärleksbrev från Paris. Starkast är “Läppstift på en gris” med sitt vackra hummande, vrålsnygga melodi och högtravande textrader som “av dom som mulat sitt mörker in i dig, blir du aldrig förlåten”. En annan höjdpunkt är “Jag var ett konstigt barn”, komplett med Springsteen-melodi och sin novellartade och rörande berättelse om en ensam pojkes uppväxt.

Det är lätt att vaggas in i Wijs betryggande värld. En värld med många nyanser, berg och dalar, fylld till bredden med karaktärer, känslor och mänskliga drag som vi alla kan relatera till. “Högre än händerna står” är inte något av Wijs bästa och mest djärva verk, men ett tillräckligt starkt popmanifest.