Tjejgruppen på Norrby får drömmarna att spira: ”Ett ställe som bryter av vardagen där vi kan prata ut”

Det är en typisk grå boråsdag på Norrby. Hotet om regn ligger tungt över oss, så som det ju ofta gör här. Inget nytt under solen.

Uma Abdi, Lamija Muharemović, Fahmo Mohamed och Hani Muhidin är del av en tjejgrupp som huserar på Norrby. Tillsammans bildar de kollektivet "A sister thing" och driver aktiviteter med och för varandra på Norrbyhuset. Förutom Uma och Lamija, är det ytterligare en tjej, Fartun, som står för organisationen av tjejkvällarna.

Tjejerna är eniga att deras fredagskvällar är heliga. Där får de vara som de är, känner sig hemma med varandra helt enkelt. Där är det ingen som ifrågasätter varandra och varandras åsikter, allt diskuteras och allas åsikter räknas. En trygg punkt.

Men när restriktionerna kom, försvann även den sista glädjen de hade kvar i en galen tid som vi alla befann oss i.

Aktiviteterna sattes på paus när Norrbyhuset stängde i höstas men planen är att starta igen om några veckor.

– Det är läskigt att sluta skolan, konstaterar Fahmo, som tar studenten i år. Jag vill inte tillbaka till skolan men skolan har varit en trygghet, man har ändå haft en rutin.

Att plugga vidare är inte aktuellt just nu, inte som restriktionerna håller på.

– Jag kan inte ta mer distans, säger Fahmo.

Att sluta gymnasiet är en skräckblandad förtjusning för många. Livet med klasskompisar som man har haft under flera år tar slut, man kanske ska börja läsa eller jobba, ett nytt liv är framför dörren och man vet inte alls vad som väntar där. Men tjejerna är eniga att de ändå tror att det kommer blir lite svårare för alla pandemistudenter. Många har valt att inte fortsätta läsa vidare just nu eftersom allting är osäkert.

– Många som har höga ambitioner att läsa i Lund eller på Chalmers har valt att pausa ett halvår för att de inte vill läsa på distans, säger Lamija.

På frågan om de tror att pandemin har påverkat deras skolresultat säger alla i kör: Definitivt!

Trots att många väljer att ta paus från studierna, väljer Lamija att fortsätta läsa vidare till statsvetare direkt.

Att sitta med dessa tjejer och lyssna på deras resonemang inför framtiden är som att sitta på första parkett i drömfabriken. Även fast de är trötta sprudlar det ändå av energi och framtidshopp.

– Jag tror inte att det går att välja fel när det gäller studier, säger en av tjejerna och de andra håller med. Man kan alltid ändra sig och börja på nåt nytt!

Deras resonemang går ut på att det finns så många möjligheter att man inte behöver hålla fast vid något man vantrivs med bara för att man har påbörjat det.

– För oss är det lättare att acceptera människor för vilka de är, vi har större förståelse för varandras olikheter och drömmar, det är lättare att acceptera varandras pronomen och vad man vill bli kallad för.

Om det råder ett mer tillåtande klimat när det gäller att vara ungdom idag jämfört med de gångna generationerna, säger Fahmo:

– Jag tror att ungdomar har varit mer liberala än de äldre generationerna genom alla tider.

Lamija hoppar in:

– Jag vet inte alls varför man tror att vår generation är mer framåt, när det har varit så genom alla tider. Skillnaden är att man idag genom medier och internet har mer insyn i våra liv. Internet har hjälpt oss att se vad som händer världen över och inse hur lika vi alla är egentligen, samt att hålla på med kreativa yrken digitalt och kanske tjäna pengar i ett annat land.

Ytterligare en tjej ansluter till intervjun. Hennes namn är Hani och hon och Uma som också sitter med har precis avslutat första året på gymnasiet.

Det alla tjejer har gemensamt är att de medverkar på tjejkvällarna på Norrbyhuset.

Lamija skrattar och sammanfattar vad de kvällarna betyder för henne:

– Jag tror inte att jag kommer älska mitt första barn så som jag älskar tjejkvällarna! Det är en av de sakerna jag är mest stolt att vara en del av. Det är ett ställe som bryter av vardagen, där vi kan prata ut. Jag tror inte att någonting som har sagts där har använts mot någon, säger Lamija och tjejerna stämmer in.

Tjejkvällarna utformas tillsammans med medlemmar. Ibland kan man lyssna på musik, skriva poesi eller bygga pepparkakshus. Men mest är det ett ställe där tjejerna finner ett stöd och förståelse. Ett tryggt rum för alla.

Lamija tar ett exempel, att hon i sin klass har varit en av två tjejer med invandrarbakgrund och att hon ofta setts som den stereotypiska invandrartjejen, framförallt när man diskuterar olika teman och ska ta politisk ställning. Hon menar att om man till exempel diskuterar kriget som hennes egen familj har en koppling till kan hon bli känslosam.

– Det gör att man blir sedd som den typiska invandrartjejen som pratar högt och har många åsikter, som blir känslosam. Man blir inte lyssnad på. Då måste man lugna ner sig, tänka på hur man pratar. På tjejkvällarna har vi det inte så där. Vi förstår var ilskan kommer ifrån. Vi förstår var passionen kommer ifrån. Vi förstår att vi blir missförstådda. Vi ser varandra.

När vi pratar om Norrby som område är det tydligt att de för det mesta trivs att bo där, men Uma säger också:

– Om man vill göra något annorlunda som ingen annan gör, då finns det inte lika mycket support här på området.

– Men det är där tjejgruppen kommer in, avbryter Lamija. Den visar att det finns potential på Norrby, att det finns tjejer med drömmar här och att vi är ett stöd för varandra.

Uma håller med och säger att hon längtar till fredagskvällen hela veckan.

Trots att alla tjejer upprepar att de trivs på området, är Fahmo lite tveksam till vad hon själv känner och att när det känns som värst tänker hon att hon inte vill stanna på Norrby, att det krävs en flytt för att lyckas i sitt liv.

Känner ni att man måste flytta från Norrby för att lyckas?

– Ja, samhället har fått oss att tro det. Det har blivit nån typ av internaliserat hat man har mot det egna på nåt sätt. Att man inte vill bo kvar här, att man inte vill bli som "de här" och "de här". Jag känner verkligen så, säger Fahmo, medan Lamija säger att hon inte alls känner igen sig där.

Det råder ingen tvekan om vad tjejkvällarna betyder för tjejerna själva, men också för området Norrby.

Tjejerna menar att när man väl skriver om Norrby i media är det alltid det negativa som händer som lyfts, trots att det mesta som händer på området är glädjefyllt och trots att de flesta som bor där är vanliga medborgare som lever helt vanliga liv eller som gör helt vanliga eller helt extraordinära saker: reser, utbildar sig, öppnar företag, etc. Men det får aldrig lika stort utrymme i media som när det händer dåliga saker, vilket innebär att människor som bor här inte känner sig sedda eller viktiga. Detta måste förändras, tycker de. Media måste ta ett större ansvar för att inte stigmatisera Norrby ännu mer och försöka nyansera bilden av ett område som de trivs i och älskar.

Att tjejkvällarna är viktiga för området bekräftas också av att gruppen har fått Norrbyhusets egna nobelpris, vilket Hani skrev om på Instagram. Ett meddelande som rörde resten av tjejerna till tårar.

Hani säger själv att hon är stolt över vad de tillsammans har skapat och att tjejkvällarna känns som att komma hem. Där behöver man inte förklara saker, allt bara är.

Tjejerna menar att det är viktigt för dem att kunna identifiera sig med varandra och därför är frågan om representation på arbetsplatsen, i styrelserummet och i medier mycket viktig. Men de erkänner alla att de är trötta på att prata om det och att det alltid är de som ska få den frågan när de själva inte är problemet. Frågan ska istället gå till andra, menar de.

– Men om vi inte pratar om vikten av representation, gör ingen annan det. Så det faller ändå på oss.

När jag skriver slutet på denna intervju är det redan augusti och återigen en typisk grå boråsdag. Tjejerna har fått en ledig sommar, restriktionerna har lättat en del sen sist. Undrar var vi ser dem härnäst?

Det jag däremot är helt säker på är att de har gett mig tillbaka mycket av energin som pandemin tog. Framtiden är ändå ljus.