The Who står sig väl trots lång paus

“I don’t care, I know you gonna hate this song” är de första raderna Roger Daltrey kläcker ur sig på The Whos tolfte studioalbum.

Texten är förstås skriven av gitarristen Pete Townshend, och både förvaltar och kommenterar bandets arv efter ”My generation”, en av den engelska kvartettens första hits.

När texten fortsätter ”That said, we never really got along” blir det samtidigt svårt att inte läsa det som en metakommentar till Daltreys och Townshends relation. De enda två kvarvarande medlemmarna av bandet – trummisen Keith Moon dog av en överdos 1978, basisten John Entwistle i en kokainrelaterad hjärtattack 2002 – har aldrig varit nära vänner och den aktuella skivan spelades in utan att de träffades.

Townshend, som skrivit alla låtar utom en och en halv, tillåter sig en hel del tillbakablickar och kommentarer, i såväl musik som text. Fler ekon hörs, men ett par tydliga exempel är en synthslinga som påminner en hel del om den i ”Baba O’Reilly” (en av The Whos bästa låtar) och en gitarr som lånat från ”Substitute”. Men om det här är ett slags nostalgi eller intern flirt med gamla fans så är texterna intressantare. Där förekommer nämligen inget medhårsstrykande.

The Who, med bland annat två rockoperor, över 100 miljoner sålda skivor, fler än 2000 konserter och intromusiken till fyra olika populära ”CSI”-tv-serier bakom sig, är ett avigt band. Avigheten och aggressiviteten har gällt både de interna relationerna men också förhållandet till musiken och publiken. Här kommenteras karriären, skaparkraften, åldrandet – och att åldras som rockstjärna och artist.

När Daltrey, nu med en betydligt mer ärrad röst än förr, säger att ”WHO” är deras bästa platta sedan ”Quadrophenia 1973” är det stora ord, men det ligger något i det. Varken förra plattan ”Endless Wire” släppt 2006, eller ”It’s hard” från 1982 gjorde något stort intryck. Sedan bandets första inspelning har det gått hela 55 år.

Att det finns bra låtar här – och även några såsiga – är inget förvånande. Inte heller att avigheten på sitt sätt finns kvar eller att Townshend kör sitt race. Låtarna och explosiviteten är inte i klass med det allra bästa som The Who gjort, men står sig förvånansvärt väl i konkurrensen.