”The white tiger” – Rebellisk klassresa med mörk energi

Historien börjar i en vårdslös bilfärd med ett rikt par och deras tjänare Balram (Adarsh Gourav). Just när en olycka ser ut att inträffa fryses bilden och vi får en redogörelse för hur indiska berättelser egentligen bör inledas enligt traditionen, bildsatt med religiösa symboler. En tydlig signal om regissören Ramin Bahranis inställning till lekfulla grepp, även om de flesta tycks automatinställda i likhet med filmens övriga estetik.

Inramningen, som inte känns särskilt naturlig, är att Balram skriver ett mail till Kinas premiärminister för att berätta om Indien genom sitt livsöde och samtidigt sälja in sig som entreprenör åt globalismens nya maktsymbol. Desto mer genuin uppfattar jag bilden som målas upp av landet med dess myller av dofter, färger, sopor och hundratals miljoner människor som, i likhet med Balram, är slavar under de mentala bojorna av kastsystem, traditioner och korruption.

Under första halvan vaggas tittaren in i en falsk trygghet av harmlös kulturskildring vars form får ”White tiger” att se ut som en indisk Sundance-film. Endast små nålstick av vassa inslag antyder vilka svängar den senare skall ta. Adarsh Gourav förkroppsligar inlevelsefullt denna förvandling i huvudrollen. Först tillgiven och självutplånande, ständigt leende. Sedan allt mörkare i blicken när vreden över sin inprogrammerade underkastelse tilltar. Det finns ett centralt ögonblick där kameran dröjer kvar vid Balrams ansikte medan han pressas att utföra en hemsk handling – och samtidigt förväntas vara tacksam mot den husbonde som tvingar honom – som är fullständigt hjärtskärande.

Ett exempel bland flera på scener som, tillsammans med manusets moraliskt spänstiga samhällskritik, är filmens styrka.