Terrorbombning i teori och praktik
Nu är vi där igen, en militär övermakt används för att terrorbomba ett land och försöka skrämma dess befolkning till underkastelse. Putin och hans regim skjuter sina dödsbringande missiler över Ukraina i hopp om att uppgivenheten och modlösheten till slut ska få ukrainarna på knä.
Det är ingen ny taktik. Den tillämpades i stor skala under andra världskriget. Den tillämpades av amerikanerna under Vietnamkriget. Ett välkänt exempel är bombningarna av den baskiska staden Gernika (baskisk stavning av det spanska Guernica) måndagen 26 april 1937.
Krig är aldrig något vackert. När kartorna vecklas ut på stabsmötena kan det så klart påminna om ett sällskapsspel, en hjärnornas kamp. Men i verkligheten är spelpjäserna levande människor, gamla och unga, kvinnor och män, som offras i ett brutalt kaos befriat från alla ridderliga hänsyn. Det gäller i Ukraina just nu. Det gällde i inbördeskrigets Spanien på 30-talet när Francos fascist-falang gjort väpnat uppror med stöd av Mussolini och Hitler.
”Krig är aldrig något vackert. När kartorna vecklas ut på stabsmötena kan det påminna om ett sällskapsspel, en hjärnornas kamp. Men i verkligheten är spelpjäserna levande människor.”Nils Nilsson
Hitler ställer flygdivisionen Legion Condor till Francos förfogande av två skäl, dels för att hjälpa de likasinnade nationalisterna i Spanien så klart, dels för att testa de nya teorierna om hur flyget kan användas effektivt i mer storskalig krigföring, ett genrep inför nya djärva mål. Operativ chef för den tyska legionen är Wolfram von Richthofen, kusin till första världskrigets tyska flygaress Manfred, kallad Röde baronen. I sin dagbok berättar Wolfram rättframt om hur han ser på sitt uppdrag.
Måndagen 26 april är en mycket vacker vårdag. Enligt von Richthofen är väderleksförhållandena “idealiska för bombning”. Staden är full av flyktingar och retirerande republikanska soldater, men in i det sista tror inte människor i Gernika att kriget fullt ut ska drabba just dem. Det otänkbara går inte att föreställa sig.
In i det sista pågår livet i staden enligt något slags rutiner. Sårade amputeras, bröd bakas, en flicka bläddrar i veckotidningar, en gumma skalar potatis, en barägare antecknar några nya vitsar han hört: “Om ditt arbete påverkas av att du dricker vin, säg upp dig!” och “Om du dricker för att glömma, var snäll och betala först!” Det är dessutom marknadsdag som alla andra måndagar, så kommersen är i full gång.
Nutida historiker tror att fler än 2000 dödsoffer krävdes bland de 10000 som fanns i staden, men det kunde ha varit många fler. I stadshusets källare överlever kring 350 personer, lika många i det skydd som byggts av vapenfabriken Uncetas ägare. I skyddsrummen hukar sig människor i över tre timmar på mindre än en halv kvadratmeter per person, medan explosionerna avlöser varandra där utanför.
Vi vet inte säkert varför Gernika väljs ut som måltavla för extra massiv bombning. Det vi vet med säkerhet är vilket von Richthofens primära militära mål i Gernika är – en 25 meter lång och tio meter bred bro som leder in till stan. Renteria-bron. Men det är på papperet. Verkligheten säger något annat. För efter mer än tre timmars bombning med 45 ton spräng-, splitter- och brandbomber står bron kvar, medan 85 procent av staden ligger i ruiner. Guiden Zihara Oleaga på Fredsmuseet uttrycker sig utan omsvep. Ren terrorbombning, säger hon. Hon upprepar det flera gånger: Terrorbombning. Det är lätt att instämma när man ser dokumentationen av förödelsen.
”Efter mer än tre timmars bombning med 45 ton spräng-, splitter- och brandbomber ligger 85 procent av staden i ruiner. Guiden Zihara Oleaga på Fredsmuseet uttrycker sig utan omsvep. Ren terrorbombning.”Nils Nilsson
När de massiva tyska bombningarna av Baskien inleds våren 1937 slår von Richthofen fast att attackerna ska ske “utan hänsyn till civilbefolkningen”. I ett mer generellt PM talas det om “bombningens gyllene regel”, som innebär att om det avsedda målet inte kan angripas till exempel på grund av dåligt väder så skulle bomberna “fällas blint, var som helst över fientligt territorium”.
I Gernika omsätts dessa skrivbords-teorier urskillningslöst i praktiken. Bomberna som jämnar staden med marken, följs noggrant upp av kulsprutekärvar mot allt som rör sig på marken och av förödande brandbomber. För säkerhets skull bombas också många byar runt staden. Överlevande vittnar om att skräcken efterhand ersätts av total utmattning. De upplever “en försmak av jordens undergång”. Inget lämnas åt slumpen. Men Renteria-bron står kvar.
Von Richthofen rapporterar till Berlin om “en mycket stor framgång”, något som skulle visa sig stämma rent militärstrategiskt, bara en dryg månad senare föll nämligen Bilbao och det baskiska motståndet var torpederat. Först senare när tyskarna börjar förstå vad de ställt till med får de order om att hålla tyst. När Francos marktrupper marscherar in i staden tre dagar senare, utan problem eftersom Renteria-bron är oskadd, börjar de raskt undanröja bevis för bombningen och ta bilder som ska visa att baskerna själva ödelagt staden. Sanningen är som bekant krigets första offer.
Att sanningen om Gernika trots allt snabbt blir känd i hela världen är allra mest George Steers förtjänst. Han är en orädd krigskorrespondent som redan klockan två på natten anländer till det brinnande inferno som tyskarna lämnat efter sig. Han beskriver med faktaspäckad saklighet en fruktansvärd attack som dittills saknar motstycke i krigets långa historia.
Steer slår fast att bombningarna uppenbarligen har haft två syften, att demoralisera civilbefolkningen och att förstöra den baskiska identitetens historiska vagga. Redan dagen efter kan man läsa hans reportage i engelska The Times. Sen sprids det över världen.
På sikt bidrar dock ett av de mest ikoniska verken i konsthistorien, ”Guernica” av Picasso, ännu mer till att göra världen medveten om tragedin i Gernika. Steers artikel är en av de källor som gör att Picasso får reda på vad som hänt. Han hade själv vistats i Frankrike sedan 1903 och hade inte sett inbördeskrigets brutalitet med egna ögon. Efter att ha hört flera tal om det inträffade börjar Picasso den 1 maj skissa på sitt monumentala verk som ska bli 3,51 meter högt och 7,82 meter brett och som är ett beställningsverk till den spanska paviljongen på världsutställningen i Paris.
Verket skapas för att påverka opinionen i Frankrike och andra västländer så att de ska hjälpa den republikanska sidan att beväpna sig, men senare har det ironiskt nog blivit till en oöverträffad freds-ikon. Tavlan är allt annat än ett faktiskt krigsreportage, den liknar mer en scendekoration i en klassisk grekisk tragedi. En kvinna håller desperat fram ett ljus i bilden för att terrorn ska synliggöras. Men det finns framför allt ett dovt mörker i bilden och alla färger utom gråskalans har slocknat.
Så småningom hamnar tavlan på MoMa i New York fram till 1981, då den kommer hem till Spanien, men inte till Gernika och Baskien, utan till Madrid där den fortfarande finns bakom skottsäkert glas. De styrande i Gernika har dock inte gett upp. Vid varje femårsintervall när man högtidlighåller minnet av 26 april 1937 sänds en petition till Madrid med begäran att få överta Picassos målning, så även i år, 85 år efter tragedin. Tills dess får Gernika-borna nöja sig med en av de otaliga kopior som gjorts av tavlan, en mosaik-tavla i samma monumentala format som originalet med texten “Guernica gernikara”, vilket ska utläsas “Guernica till Gernika”.
”De styrande i Gernika har inte gett upp. Vid varje femårsintervall när man högtidlighåller minnet av 26 april 1937 sänds en petition till Madrid med begäran att få överta Picassos målning, så även i år, 85 år efter tragedin.”Nils Nilsson
Picassos tavla, inklusive alla slags kopior, var givetvis sprängstoff i Spanien under diktaturen, det gick så långt att brev från Tjeckoslovakien på 60-talet med ett frimärke som avbildade verket inte delades ut. Illdåden skulle hemlighållas till varje löjeväckande pris.
Fredsmuseets guide Zihara Oleaga berättar att under Franco-tiden var det helt förbjudet att tala om bombningarna, men som barn fick man ändå höra talas om det, i regel via mormödrar och farmödrar. Historiker som samlade upp vittnesmål fick göra det i största hemlighet. Fortfarande finns det dock vittnen som är i livet och kan berätta.
En del av de som överlevde har också filmats och framträder i ett av videorummen på Fredsmuseet i Gernika. När de enskilda människoödena rullas upp blir det extra tydligt vad krigets terror innebär för vanliga människor. Som i Sydsudan och Etiopien. Som i Syrien och Jemen. Som i Myanmar. Som i Ukraina.
Kan vi då lära oss något av exemplet Gernika?
För det första kanske att det otänkbara kan hända. Vi är inbäddade i medier som låter olika slags expertkommentatorer uttala sig på kors och tvärs, ibland med stor självsäkerhet, men det otänkbara kan de knappast tänka sig. För det andra kanske att vi måste bistå Ukraina så mycket vi kan. Som tur är finns inget dubbelmoraliskt vapenembargo, som gör att den attackerande sidan kan härja fritt, så som var fallet i spanska inbördeskriget. Låt oss hoppas att vi i Europa står emot ryska påtryckningar och hjälper ukrainarna att försvara sig mot inkräktarna. I Gernika vajar blågula flaggor på många ställen, här finns en historia som gör det lätt att leva sig in i vad ukrainarna utsätts för.
De träffsäkra men föga diplomatiska ord som yttrades om Francos regim för länge sen gäller än: Satans mördare! Tyvärr är orden skrämmande aktuella, och det är långt ifrån bara tsar Vladimir och hans anhang som de passar in på. Historien kanske inte upprepar sig, men den tar definitivt inte heller slut som man kunde tro när muren föll och Europa kunde återförenas.
Till listan över ortsnamn som påminner oss om skoningslösa massakrer fogas hela tiden nya, som Butja och Mariupol. Satans mördare.
Av: Nils Nilsson
”De träffsäkra men föga diplomatiska ord som yttrades om Francos regim för länge sen gäller än: Satans mördare! Tyvärr är orden skrämmande aktuella.”Nils Nilsson
Om essän
Varje helg publiceras en essä på kultursidan. Idag skrivs den av Nils Nilsson, kulturskribent och gymnasielärare, Kristianstad.
Till hans text finns följande källor:
Gordon Thomas och Max Morgan-Witts: ”Den dag Guernica dog” (citaten i artikeln är hämtade härifrån),
James Atlee: ”Painting the end of the world”,
George Steer: ”The tragedy of Guernica”,
Dokumentation från Fredsmuseet i Gernika, och en rundvandring med museets guide Zihara Oleaga.