unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Tät debut som lockar till omläsning

”Antiken” är en säreget gestaltad romandebut av Hanna Johansson. Recensenten Annika Wall blir upprymd av textens blinkningar.
Hanna Johansson debuterar med ”Antiken”.
Hanna Johansson debuterar med ”Antiken”.
Foto: Lisa Thanner

Roman – debut 2020

Antiken

Författare: Hanna Johansson
Förlag: Norstedts

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Som kritiker läser jag sällan baksidestexten. Jag vill göra min egen läsning, utan att någon förklarar den för mig först och jag vill inte heller fastna i att jämföra hur väl baksidestexten stämmer överens med min läsning av romanen. Så jag vill faktiskt inte veta att ”Antiken” handlar om tillhörighet, besatthet och tabun, eftersom min läsning av ”Antiken” snarare handlar om ensamhet, svartsjuka och hierarkier.

Huvudperson i ”Antiken” är en ej namngiven kvinna i trettioårsåldern. Hon träffar den äldre konstnären Helena när hon intervjuar henne, och blir snabbt därefter hennes assistent. Berättarjaget lämnar sedan Sverige för att resa till Helenas hus i Grekland, där Helena och hennes tonårsdotter Olga befinner sig. Här utspelar sig också större delen av romanen, som ett kammarspel med maktförskjutningar mellan de tre personerna.

”Antiken” handlar mycket om blick, och hur berättarjaget betraktar världen från utsidan och återberättar det hon ser. Platsen är konstnärens ateljé, eller så tänker berättarjaget tillbaka på olika bilder, som förlorade bilder på en hårddisk, eller på en utställning med fotografen Sophie Calle. Som om kulturmänniskan konsumerar minnen som yta, istället för att känna dem. Dialogen är inkapslad i återberättandet, som om också det snarare är bilder av minnen än vad som verkligen sagts.

Debutanten Hanna Johansson har ett väldigt säreget sätt att skriva, både rytmiskt och orytmiskt på samma gång och jag tycker om den osäkerheten och skavet i prosan, eftersom den blir en ljuvlig kontrast till den annars så ytliga blicken i romanen. Prosan är samtidigt lätt och drömsk, med skarpa solkonturer och dallrande vitt grekiskt ljus. Romanen är till stor del en enda lång väntan på att något ska hända och till slut så händer också något. Det är en förskjutning som är väldigt skickligt gestaltad.

Jag har i tidigare recensioner skrivit att jag tröttnat lite på att författare hela tiden vänder sig till antikens myter för speglingar. Också Hanna Johansson gör det, hennes roman heter ju till och med ”Antiken”. Men Hanna Johansson gör det elegantare. Särskilt upprymd blir jag av blinkningen i en mening mot slutet: ”Leta efter sig själv i antikens Grekland, leta efter sig själv i en projektion i antikens Grekland.”

Jag tycker mycket om ”Antiken”. Det är en underbar, liten och tät roman som behöver en snar omläsning. Inte bara för att den är säreget gestaltad i både form och språk, utan för att varje läsning kommer att ge nya perspektiv. Så som bra litteratur gör.