GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Stefan Eklund: Maffigt och vackert om döda och levande ord

Senaste numret av ”Essä” berättar om de döda orden i vårt språk.
Stefan EklundSkicka e-post
Litteraturkrönika • Publicerad 29 januari 2021
Stefan Eklund
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Nya numret av Essä handlar om något av de viktigaste vi har, vårt språk.
Nya numret av Essä handlar om något av de viktigaste vi har, vårt språk.
Foto: Anders Wiklund/TT

Språket äger oss. Utan det, ingen kommunikation. Därför måste vi vara överens om vad alla våra ord egentligen betyder, annars rasar vår gemenskap samman.

Men ord dör, ord ändrar betydelse, språket är i ständig rörelse, men – som språkforskaren Karin Westin Tikkanen påpekar i senaste numret av tidskriften ”Essä” – all språkförändring går långsamt, vi kan bara uppfatta de skiften som sker om vi betraktar språket över långa tidsspann. Och därför blir våra resonemang om detta ofta ”en fråga om enskilda ord”.

Om dessa ord, i synnerhet de som har försvunnit, är döda, de som markeras med ett svart kors i ordböckerna, handlar ”Essä”-numret ”Döda ord” om.

Nämnda Karin Westin Tikkanen inleder och reflekterar bland annat över att förändringar av ord och dess användande ibland kan väcka starka känslor, som exempel nämner hon slopandet av ”de” och ”dem” till förmån för ”dom” – jag kan bara hålla med, skriver vi ”dom” i en BT-artikel hör ofelbart läsare av sig och grymtar missnöjt. För att inte tala om vad som händer när jag skriver ”hen” i en text…

Överraskande nog har Jan Berglin, som tillsammans med sin hustru Maria gör den omåttligt populära och vasst samtida serien Berglins (i BT varje söndag), skrivit en av de fyra essäerna. Det är en vacker text med samma existentiella djup som man återfinner i serierutan Berglins. Jan Berglin tar sig bakåt i tiden och vi får en uppväxtskildring som minner om både Harry Martinson och Pär Lagerkvist bland ord och människor som inte längre finns.

”Jan Berglin tar sig bakåt i tiden och vi får en uppväxtskildring som minner om både Harry Martinson och Pär Lagerkvist bland ord och människor som inte längre finns.”

”Orden i jorden” heter essän, inte bara för att Jan Berglins uppväxt i bondemiljö är beskriven med stark närvaro utan också för att han gräver fram ord som en gång i tiden, när man till exempel hässjade hö med avståndsmåttet ”skot”, hade en nödvändighet, men idag inte längre är i bruk.

Men dofterna finns kvar och smakerna. Jan Berglin citerar Marcel Proust som i ”Combray” skriver om just det. Människor och ting försvinner, doft och smak ”lever ensamma kvar” bland våra minnen. Där kan också de döda orden dyka upp.

Nils Håkansons följande funderingar kring det han kallar språknekromantin, det vill säga viljan att väcka liv i döda ord och språkformer utvecklas till en uppslagsrik och tankeväckande text om de oftast lönlösa, men ibland värdiga, försöken att värna språket mot den förändring som ändå ständigt sker, bland genom inflytande av andra språk.

John Swedenmark hakar avslutningsvis i det resonemanget med essän ”Lagarna eller livet. Olika synsätt på det svenska språket”. Det är en historiskt lärd och underhållande text, roligast när Swedenmark berättar om den konservative språkforskaren Gustaf Cederschiölds (1849–1928) förfäran över Olof Högbergs arbetarlitteraturklassiker ”Den stora vreden” från 1909. Han ville genast byta ut ord i Högbergs roman som han ansåg olämpliga: Det ”otäcka ordet proletärer” kunde bytas mot ”småfolk”, istället för ”kapitalisterna” kunde man skriva ”rikmännen”, ordet ”arbetsgivare” byttes med fördel mot ”matfader” och ”industri” var inte heller bra. Bättre med ”storslöjd”.

Komiskt att läsa idag, men också en talande bild av hur ord kan vara en del av samhälleliga omvälvningar.

Avslutningsvis, ännu ett maffigt (redaktör Emi-Simone Zawall) och vackert formgivet (Jens Andersson) nummer av ”Essä” den här gången om något av de viktigaste vi har, vårt språk.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.