Stefan Eklund: Stefan Eklund: Äntligen finns Lotta Lotass vackraste dikter i bokform
Ända sedan Lotta Lotass publicerade den vidunderligt vackert sjungande samlingen ”Nya dikter” på sajten Autor Eter 2011 har jag velat se den i bokform. Nu, tio år senare, har det hänt. Ekphrasis förlag i Göteborg har gjort den coolaste coffee table-bok man kan tänka sig, i stort format, asketiskt grå. Dick Claéssons formgivning ger Lotta Lotass dikter en mycket värdig inramning.
De 36 dikterna har fått varsitt uppslag och precis som i den digitala versionen är varje dikt bildsatt med ett gammalt fotografi på en fängslad elefant, oftast i cirkus- eller djurparksmiljö. Elefanternas sorgsna plågade blickar spelar mot dikternas innehåll som egentligen bara handlar om en sak; att vilja bort från en inrutad existens där kravet på individualism, på att slå världen med häpnad, är en alltför tung börda att bära, vare sig man är en elefant på cirkus eller en människa i en uppskruvad samtid:
Kunde jag som stenen slumra,
uppgiva min heta traktan,
i en sömn, en stilla dvala
sänka all fåfänglig längtan.
Kunde jag som bergens grunder
räkna evighet som intet.
I sin form ser alla dikter ut som ovan. ”Kunde jag” upprepas två gånger, som en bön. De fyra första raderna handlar om att träda in i en annan sfär, att lösas upp, de två avslutande om hur det kan ske, inte sällan genom att bokstavligen bli ett med naturen:
Kunde jag som andetagen
drivas ut bland luftens strömmar,
i det höga djupa, vida
vara som den fria vinden.
Kunde jag som stråk, som suckan,
bliva ett med vilda stormar.
”Få svenska författare har en sådan blick för det sköna i språket som Lotta Lotass.”
Läser ni båda dikterna ovan högt så hör ni att de har samma rytm. Den fyrtaktiga rytmen återkommer i alla 36 dikterna. Något känt versmått är det inte frågan om, enligt Lotta Lotass själv (jag mejlade och frågade…), men den fasta takten gör läsningen suggestiv och svår att avsluta. Det är som att sugas med i en väldig ström.
Vackert är det som sagt. Få svenska författare har en sådan blick för det sköna i språket som Lotta Lotass. Med självklarhet använder hon ord som är mer eller mindre bortglömda – blackna, skymmel, blidas – men som i hennes diktning återupprättas och ges ett evigt värde.
Det existentiella stråket känns som sagt också igen från Lotta Lotass författarskap; längtan in i ett tomrum där friheten från kvävande strukturer och alltför tydliga definitioner av dikt och verklighet är påtaglig, men där man också kan finna hopp och tröst; ”Kunde jag det fjärran hemmet/hinna innan mörkret faller”...
”Nya dikter” publicerades alltså första gången 2011. Lotta Lotass senaste skönlitterära utgivning var ”Örnen” 2014, utgiven på eget förlag, precis som de tre innehållsrika essäböckerna som kommit efter det, senast ”Nattvakten” (2020), en fascinerande djupdykning i målningen av Rembrandt med samma namn.
Lotta Lotass verkar numera, efter avhoppet från Svenska Akademien, i marginalen av svensk litterär offentlighet, kanske har hon slutat att skriva skönlitterära texter, jag vet inte.
Men att flera av hennes verk, allt sedan debuten ”Kallkällan” 2000, tillhör framtidens klassiker är bortom all tvekan. ”Nya dikter” gör det absolut.
