Starka röster från de som drabbats av adoptionsindustrins handel med barn

I boken ”Adoptionerna – ett granskande reportage” fördjupar de sitt material och läsningen är smärtsam men också nödvändig. I uppslitande vittnesmål efter vittnesmål ser vi hur barn tvingas leva i ovisshet om vad som egentligen hände tidigt i deras liv. Vi följer hur barn stjäls från sjukhus och barnhem; hur barn tvättats på sina identiteter, hur mödrar får höra att deras barn dödförklarats och vi hör alla de vilseledande, falska berättelserna om barn som hittats övergivna utanför sjukhus, vid järnvägsstationer och i diken.

Oavsett vilket land det handlar om – Chile, Colombia, Sydkorea eller Kina – är berättelserna och adoptionshanteringen likartad. I andra änden: barnlösa par med stor längtan – i Sverige och Nederländerna – omgivna av beslutsfattare och adoptionsorganisationer med egentligen stora möjligheter att hjälpa. Den återkommande frågan är: varför har detta inte granskats tidigare?

För det som här så tydligt växer fram är en cynisk och lukrativ industri av handel med barn, långt bortom humanism och empati. Där den svenska regeringen, liksom adoptionsorganisationer, länge inte utreder eller tar ansvar. Som döljer sig bakom formuleringar som: ”det är ursprungslandet som har ansvar att utreda”.

Det här är en viktig granskning som säkert kommer att få följder vad gäller framtida adoptioner. Det enda som ibland stör min läsning är när författartrion skapar onödig dramaturgi och liksom låtsas att de är observerade i sitt eget arbete: ”Patrik var stressad, det såg man på ögonbrynen…Josefin likaså, hon blickade ofta ut, ovanför sin datorskärm…Alexander förstod att de försökte övervinna känslan…” Vem är det som då skriver? Ganska onödig information när allt det andra materialet räcker så långt.