unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Stark debut om ensamkommande från Afghanistan

Elin Perssons ungdomsbok om ett HVB-hem är trovärdig och känns självupplevd, tycker recensenten Eva Wahlström.
Elin Persson är socialantropolog och arbetar med socialt arbete.
Elin Persson är socialantropolog och arbetar med socialt arbete.
Foto: Caroline Andersson
Unga vuxna
De afghanska sönerna
Författare: Elin Persson
Förlag: Bonnier Carlsen

Vissa böcker är svårare att skriva om än andra. Elin Perssons debutbok är en sådan. Jag ska genast säga att det är en text som berörde mig djupt och att skrivandet sköts upp på grund av läsandets oro.

Handlingen pågår till största delen på ett HVB-hem där den unga Rebecka arbetar med ensamkommande pojkar från Afghanistan. Texten beskriver deras vardag av evig väntan i landet limbo. Perspektivet är Rebeckas men det känns som om det finns minst tre huvudpersoner till, främst de tre pojkarna Zaher, Ahmed och Hamid. Fast den främsta huvudpersonen är nog själva systemet. Det som gör alla sårbara och skyddslösa. För hur ska den unga flickan klara av det i grunden omöjliga uppdraget. Vara i pojkarnas vardag, hålla distansen och samtidigt vara personligen närvarande. Empatisk och rationellt kall i skarpt läge. Och skarpt läge kan det bli när som helst och av vad som helst…

quote
Hon som väntat sig svåra frågor om behandling och integration, får svara på frågor som ”Vad gör du om du öppnar dörren och han bara hänger där?”

Elin Persson är socialantropolog och arbetar med socialt arbete. Det känns som om hennes historia i stora delar är självupplevd: ”På mitt jobb arbetar de riktningslösa. Vi som lyder order.” Så lyder några rader i boken inledning och de syftar till Rebeckas tankar när hon fått jobbet på hemmet. Hon som väntat sig svåra frågor om behandling och integration, får svara på frågor som ”Vad gör du om du öppnar dörren och han bara hänger där?”

Texten består av korta minnesanteckningar om vardagsrutiner, pojkarnas ångest och ensamhet parad av tillkämpad tuffhet och aggressivitet. Som tur är finns inslag av närhet och korta glädjestunder i den vacklande tillvaron. Som under en fisketur när en av pojkarna upptäcker att Rebecka har hår under armarna: Wow, har tjejer också hår där!? Ja, det är klart. Han vill veta var dom har hår mer. Men tillrättavisas med att det är en fråga man inte ställer.

Tänk om alla icke ställda frågor vore lika oansenliga.