Annons

Stallet som uppfostrare är arenan för Lisa Zetterdahls poesidebut

Efter sin mors bortgång sorterar poeten Lisa Zetterdahl bland kvarlåtenskapen och finner fler och fler dokument som vittnar om hennes egna flickårs fullständiga hästfixering. Andrés Stoopendaal har läst den lyckade debuten ”Hästar”.
Bokrecension • Publicerad 20 februari 2021
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Lisa Zetterdahl skriver poesi om hästfixering, på ett sätt som fascinerar.
Lisa Zetterdahl skriver poesi om hästfixering, på ett sätt som fascinerar.Foto: Joel Andersson
Poesi – debut 2021

Hästar

Författare: Lisa Zetterdahl

Förlag: It-Lit

Efter att ha läst en intervju med Lisa Zetterdahl på förlaget It-Lit:s hemsida slår jag mig själv för bröstet en smula. För jag hade redan listat ut att det var just den femte och avslutande sviten i samlingen som varit den mest väsentliga för diktsamlingens utformning! Det är ju faktiskt vad poeten själv säger i intervjun. Sviten ”Hästar” handlar först och främst om moderns död. Men den inleds med beskrivningen av hur modern på sin dödsbädd genom fönstret ser tre hästar som galopperar genom trädgården. Dottern ser det också. Några dagar senare avlider modern och dottern tänker sig hästtrion som representationer för modern, systern och henne själv; ”att det är så själar rör sig tillsammans / hovavtrycken, svansarna i vinden”.

Om man vill vara elak skulle man kunna säga att sviten ”Hästar” har ett närmast patetiskt drag. Poeten hör till exempel ett litet barn som ropar ”mamma!” utanför fönstret och tror att det är hon själv står där på innergården, ”osnuten och med / overall i bävernylon / en tappad vante”. Men när jag väl tänkt ordet vill jag korrigera mig själv. Har man kanske inte rätt att vara hur patetisk som helst just när man förlorat sin mor? Vore inte rentav något annat än stark känslosamhet onaturligt? När man väl nått den avslutande sviten har man förresten redan förstått diktsamlingens premisser. Moderns död öppnar en port till barndomsminnena.

Annons

Delvis genom de ägodelar som återstår att sortera i ”slänga, spara, ge bort / våffeljärnet, trosorna, böckerna / barnteckningarna på hästar / inte på dig” såsom det beskrivs i samlingens första dikt ”Efteråt”. I den efterföljande sviten ”Vi är flickor med ansikten” står också hästen i världens absoluta epicentrum. Här märks det också, som på övriga ställen, att poeten lånat material från gamla skolarbeten och kanske dagböcker från barndomen. Modern och mammor över lag existerar visserligen, men det vi som talar i sviten utgörs av vad man möjligen skulle kunna kalla stallets ”Mädchenbund” eller hästtjejernas esoteriska systerskap.

”Den nioåriga flickan måste lära sig stallets alla regler, koder och normer. Hon måste därtill bemästra de enorma och uppfordrande djuren.”

Det är kanske inte så konstigt att dikten här ändå närmar sig något mystiskt och svårbegripligt. Den nioåriga flickan måste lära sig stallets alla regler, koder och normer. Hon måste därtill bemästra de enorma och uppfordrande djuren. Det fordrar att hon måste kravla sig ut ur förälderns kokong av överdriven omsorg. Vi:et måste kollektivt ta avstånd från mödrarna som kommer och går i sina bilar, hämtar och lämnar, samtidigt som frågan gnager: ”Ska vi bli som dem?” De griper om sina spön.

Ristar hästarnas namn i sina armar. Slår dem om de inte lyder.

Lisa Zetterdahls skildring av stallets värld är frapperande sinnlig. Kanske för att det i så hög grad handlar om en plats som utlovar initiation till vuxenvärlden; att ta hand om hästarna är ett tungt och krävande arbete. För diktens hästtjejer handlar det också om att växa och bli äldre, med allt vad det innebär. Svetten över hästarnas halsar. Den egna animaliska driften sublimerad i kärleken till djuren.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons