Språkets förändring inte bara av ondo

Thorson ifrågasätter bland annat om företaget Zmarta har något etymologiskt eller lingvistiskt motiv att uttala sitt namn med tonande s, och oroar sig för att om svenskan lånade in de engelska orden ”disease” och ”decease” (som har med sjukdom respektive död att göra), så skulle oklarhet om tonande eller icke tonande s göra dessa svåra att skilja åt. För att råda bot på detta ännu icke existerande problem rekommenderar Thorson ”noggrant studium” av en namngiven bok om engelsk fonetik.

Riktigt så långt ska man inte behöva gå. Däremot är det nära till hands att dela en önskan om litet mer eftertanke hos dem som omotiverat pepprar svenskan med inte bara lånord, utan även direkta citat av ord och hela meningar.

Största ”syndarna” är givetvis reklammakarna, vars annonser och filmsnuttar ofta är mer på engelska än svenska. Men de gör det förstås högst medvetet – de känner till att vi människor är dummare på utrikiska än vi är på vårt modersmål. Genom att fraserna är på engelska tycker vi att det låter tufft och elegant. Vore det på svenska skulle vi registrera vad orden faktiskt betyder, och inse hur tomma fraserna är.

Detta sprider sig sedan till ett lika tanklöst som meningslöst bruk av engelska ord i exempelvis butiker. Det finns en butik i Borås som vid kassan erbjuder valet mellan ”påse small” och ”påse large”. De flesta som vet vad en påse är klarar nog av att skilja mellan ”liten” och ”stor”. Och den som behöver ”small” och ”large” för detta, har nog en del problem med ordet ”påse”.

Eller skobutiken som erbjöd ”snörkänga, black”. Om det är färgen saken gäller kunde ett ord som ”snörkänga” gärna kompletteras med ”svart”. Om det är så att kängan ifråga är en black om foten, kunde den gärna utgå ur sortimentet. Eller hyrkärrorna som rullar i Borås med texten ”Rent me” – det har inte någonting med rengöring att göra, de tyckte bara det blev för långt och krångligt att skriva ”Hyr mig”.

I heminredningen numera talas om att man vill ha en ”walk-in closet”. Det är en klädgarderob man kan gå in i, precis som i en klädkammare. En walk-in closet ser kanske inte ut exakt som klädkammaren gjorde förr i världen, men ordet borde gå att återbruka. Likadant med exempelvis sporthandlarnas kickboards, som ser ut precis som sparkcyklar.

Men varför (som Thorson) brännmärka ett uttryck som ”att sätta ner foten”? Det må vara ett översättningslån – men det är svenska glosor, det fungerar grammatiskt, det ger ytterligare en uttrycksmöjlighet. Vad är problemet?

Skribenten klagar också på att lättja gör att vi ibland säger ”Gjorde du?” istället för ”Gjorde du det?”. Återigen, vad är problemet? Vi har fått ”vem bryr sig” istället för ”vem bryr sig om det”, och det har gått utmärkt.

”Swisha” är ett annat ord som Thorson invänder mot. Men vi har fått en ny företeelse, ett nytt sätt att göra betalningar, vi behöver ett ord för det. ”Swisha” kan mycket väl vara det ordet, det låter sig anpassas till svenskt uttal och böjning. Vi är än så länge oklara om stavningen, ifall det ska vara enkel-v eller dubbel-w, om det ska vara ch eller bara h, men där kommer att utvecklas en norm, och under tiden är den tveksamheten inget större problem.

På samma sätt fick vi elektronisk post. Att kalla den ”e-post” tar emot i längden, e-et kan falla bort i talat språk, och i skrift gillar vi inte bindestreck. Vi började kalla det för ”mail”, engelskans ord för post. Och ser man på – det kan stavas och böjas på svenska; att mejla, du mejlade, han har mejlat, hon fick ett mejl. Så har vi gjort ett nytt ord för en ny företeelse, och man behöver inte ens känna till det engelska ordet ”mail” för att det ska fungera.

Även befintliga ord i språket kan som bekant göra resor i sin betydelse. Nuförtiden kan vi höra folk som har fått sitt hus totalrenoverat i ett teveprogram betygsätta förändringen med att det är ”helt sjukt”. De menar att det har blivit fantastiskt fint.

Man må tycka vad man vill om den användningen av ordet ”sjukt”, men sådana där förskjutningar kommer vi alltid att få leva med. I mina tonår kunde man ”frysa på” musik man gillade, och språket överlevde det också.

Litet svårare är det med ord som behåller sin engelska karaktär och inte låter sig anpassas till svensk stavning eller böjning. Ord som exempelvis benchmarking, gated community, joint venture, mainstreaming, inlines kan vara både svåra att genomskåda och svåra att hantera i ordbildningen. Där finns det goda skäl för ett språkförsvar: Vi behöver förstås de nya begreppen, men vi bör söka lämpligare uttryck för dem. Ofta finns det redan svenska ord; till exempel ”höjdpunkter” istället för ”highlights” (försök böja det sistnämnda i obestämd form plural!). Annars kan vi göra precis som engelskan (som vi sedan lånar från) ofta gör, nämligen ger ytterligare en betydelse till ett gammalt ord.

Visst behöver språket ett språkförsvar – men inte för att motstå varje förändring, utan för att förbli funktionellt och behålla samt utveckla nya nyanser. Den rätta försvarslinjen är knappast att hårdnackat avvisa varje förändring i uttryckssätt, varje ny formulering som kan anas ha utländsk påverkan. Det är bättre om vi förnuftigt funderar över vad som tillför språket något, och vad som ställer till problem.

Då finns det förstås all anledning att ägna några tankar åt om det på svenska måste heta rapid bus transit, mobile management, segway, all time high, timesharing, wearables, featuring, virtual reality, human resources, powernap, outlet village, urban exploring, homestaging, compliance, corporate social responsibility. Eller om vi kan hitta på nåt själva. På den punkten är det lätt att stå bakom Henry Thorson.

Men att språket hela tiden påverkas och förändras är i sig ingenting vi behöver oroa oss för, eller ondgöra oss över.