GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sorg och romantik på ”Chemtrails over the country club”

Lana Del Rey målar upp sitt romantiska USA, briljerar och berör på ”Chemtrails over the country club”.
Skivrecension • Publicerad 24 mars 2021 • Uppdaterad 25 mars 2021
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Lana Del Rey.
Lana Del Rey.Foto: Mark Von Holden

”Chemtrails over the country club” är en otrolig uppvisning av Lana Del Reys skicklighet som textmakare, poet och musiker. Albumet inleds med att Del Rey blickar bakåt, tillbaka till en tid när hon inte var en superkänd sångerska. I ”White dress” är det som om hon omfamnar sitt yngre jag som jobbade som servitris och lyssnade på Kings of Leon. Väntade på att bli upptäckt. Hon sjunger med en viskande, men stundtals panikslagen falsett, och målar upp en ganska hjärtskärande bild av att desperat vilja framåt, men det låter också som en varning för vad som ska komma.

Pop

Lana Del Rey

Album: Chemtrails over the country club

Skivbolag: Universal

För upptäckt blev hon ju, och nu har hon gjort sin sorgsna sovrums-pop i tio år. Och precis som på hennes tidigare album plockar hon av äldre tidsepoker på ”Chemtrails over the country club”. Med hjälp av bilder, musikvideos och albumomslag, men även med känslan i musiken, målar hon upp en romantisk, retro, bild av ett USA där allting har ett gulaktigt filter, där solen alltid skiner, palmträden svajar i vinden. Alla kör snygga röda dyra bilar och har perfekta gräsmattor och swimmingpooler.

Som så ofta döljer det ju sig saker under den perfekta ytan och det finns en otrolig sorgsenhet och ensamhet på “Chemtrails over the country club”, en ensamhet som blir bedövande vacker när Lana Del Rey visar upp sårbarhet. På ”Dark but just as fun” sjunger hon om baksidan av kändisskapet, ”We keep changing all the time, the best ones lose their minds, so I’m not gonna change, I’ll stay the same” sjunger hon.

Hon ser på sig själv, sin ensamhet, kärlek och systerskap och ger mig samma sorgsna känsla som att se sommarens sista dagar försvinna. Det ligger en melankoli över varje ton som Del Ray tar sig för med sin klara röst, som får stå i centrum albumet igenom.

Men visst, på sina ställen känns det som att jag har hört det förr. Hennes sound är så säreget och Lana Del Rey-aktigt att det känns som att jag redan vet hur det ska låta innan hon sjunger det. Det är långt ifrån radiohits, det är romantiskt, det är sorgligt och det är hennes kluvna känslor kring kändisskapet. Vi har hört det förr.

Men det går inte att tröttna när det är så bra. Jag behöver heller inte vänta länge på ännu mer musik. Redan 1 juni släpper hon ytterligare ett album.

Anna EngströmSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.