Annons

Sorg, humor och kärlek i stark romandebut

Är livet till för att bara överlevas eller måste det också levas? Den och många andra frågor står den medelålderskrisande Isabel i Marie Lundströms lyckade romandebut ”Sanningens kalas” inför. Kulturskribenten Jimmy Vulovic har läst en bok han tror många känner igen sig i.
bokrecension • Publicerad 11 september 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Bokradions Marie Lundström byter roll, från kulturjournalist till debuterande författare. Hon skriver skickligt om kärlekstörst, sorg och vardaglighet.
Bokradions Marie Lundström byter roll, från kulturjournalist till debuterande författare. Hon skriver skickligt om kärlekstörst, sorg och vardaglighet.Foto: Alexander Mahmoud

Sanningens kalas

Roman – debut 2020

Författare: Marie Lundström

Förlag: Wahlström & Widstrand

En kvinna mitt i livet. Ett äktenskap i stå. Otrohetens heta händer lockar. Men det gör även troheten till det liv som går i vanans spår. En barndom spökar. Och någonstans där i alltings bakgrund finns dessutom hon hela tiden, hon som är både en början och ett slut. Där finns mamma.

Många kvinnor kan nog känna igen sig i den 48-åriga Isabels liv, det vill säga huvudpersonen i Marie Lundströms tankeväckande och underhållande romandebut ”Sanningens kalas”.

Annons

Och säkert finns det också många äkta män som kan känna igen sin fru i Isabel. Författaren lyckas i nämligen ovanligt bra med det litterära tricket att på en och samma gång tala både speciellt och generellt, eller existentiellt, till läsaren.

”Mamman är annars en riktig pratkvarn. Dessutom är hon dominant.”

Romanens själva story är att Isabels mamma drabbas av en infektion i matstrupen som gör att hon tvingas ligga inlagd på sjukhus, nedsövd. Det tystar henne ett tag.

Mamman är annars en riktig pratkvarn. Dessutom är hon dominant. Ingen annan får en syl i vädret i hennes närhet. Och det är synd, tycker Isabel, eftersom mamman har gått igenom liknande saker som hon själv nu brottas med, alltså varit en kvinna mitt i livet, i ett äktenskap som har gått i stå och så vidare. Därför passar dottern givetvis på att vid sjukhussängen tala ut om sitt liv och alla sina problem, när mamman ändå bara ligger där alldeles tyst. Det är i stor utsträckning så som läsaren får ta del av de svåra val Isabel står inför. Stanna eller gå. Överleva eller leva.

Isabel ägnar sig, liksom väl de flesta som har kommit till halvvägskrisen gör, en hel del åt att minnas. Det gör hon i jakt på svar. Vi får bland annat läsa hur hon gick från att vara flicka till att bli kvinna. Erfarenheten av att själv vara skilsmässobarn återkommer hon också ofta till. Säkert på grund av att hon nu i sin tur står i begrepp att göra sina barn till skilsmässobarn.

Genom de många minnena får läsaren även möta hennes far, en som det verkar snäll man utan några större fel. Ungefär som hennes egen man. Minnesbilderna ger oss också många skärvor som tillsammans visar att varje steg som hon tidigare tagit bort från modern har resulterat i en cirkel. Så nu står de alltså ändå där, kan läsaren konstatera, och är ganska lika varandra trots allt.

När Isabel inte sitter vid sin mors sjukhussängs sida är hon antingen i sin trädgård, på sitt jobb som guide i Stockholms stadshus, i sitt hem eller tillsammans med sin älskare. Hela tiden ackompanjerad av tankarna och minnena. Och jag måste säga att det är väldigt intressant att ta del av henne, att få se världen ur hennes perspektiv. Det är minsann ingen enkel uppgift att som författare skriva sig så långt in i en romanperson och samtidigt få personen att leva på ett mer allmänmänskligt plan. Men debutanten Marie Lundström lyckas väldigt bra med det, med hjälp av en träffsäker nyansrikedom då det gäller gestaltningen av kärlekstörst, sorg, humor och vardaglighet.

Jimmy VulovicSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons