Soldränkt dans i strumplästen

Dan Snaiths dansmusik låter som soliga festivaldagar och funkar rätt bra under såna också.

Way Out West • Publicerad 11 augusti 2022

Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.

Jag var helt övertygad om att Caribou spelade på Way out west häromåret. När jag kollade efter visade det sig att spelningen ägde rum redan 2015. Det är väl vad pandemin har gjort med en, fuckat upp tidsuppfattningen. Då kändes det som att Dan Snaiths enmansprojekt var bubblande, på uppgång, och spelningen i ett fullt Linnétält var någonstans mellan riktigt bra och fantastisk.

Nu – sju år senare – har Caribou levlat upp till en av de stora scenerna. Men på många sätt känns det som att jag ser samma spelning igen. Visst spelar han och bandet – precis som då helt klädda i vitt och i bara strumplästena – en del ny musik, men de stora hitsen fanns med redan då.

Annons

Och den stora behållningen är även denna gång att musiken framförs live. Att de lätt psykedeliska melodierna får växa och närmast leva sitt eget liv. Det är inte supertajt rakt igenom, men det är också en del av charmen.

Snaiths musik låter som soliga festivaldagar. Det var inte självklart för mig att han skulle funka under en sån på en stor scen, men det blev faktiskt rätt rejält med dans.