Söker sanningen om det dunkla barndomstraumat
Allt börjar med förskottsarvet av två stugor på Hvaler, det norska skärgårdsparadiset på gränsen till norra Bohuslän. Föräldrarna har inte gått bort än, men vi vet ju alla hur ett arv kan riva upp gamla konflikter. Alla har en sådan anekdot på lager.
I en familj med fyra (numera vuxna) barn, ska dessa stugor nämligen ärvas av de två yngsta. Åsa och Astrids enkla relation med de älskade föräldrarna ger dem plötsligt förtur framför de äldre syskonen Bård och Bergljot. Ersättningen de erbjuds är långt under marknadsvärdet, och så sätts bollen i rullning.
Fast egentligen börjar det långt tidigare.
Bergljot bröt med sin familj helt och hållet för runt tjugo år sedan, men anledningen har aldrig riktigt diskuterats öppet. Frågan om stugorna blir katalysatorn som drar fram hennes stora sorg i ljuset: att hennes familj inte valde hennes sida. Att de inte tror på henne.
Önskan om att få äga sin egen historia och bli sedd är allmänmänskligt. Både för de stora upplevelserna, och de små. I Bergljots fall är det ganska stort.
”Arv och miljö” blev Hjorths genombrott för den breda publiken, och debatterades friskt i Norge när den kom ut 2016. Debatten handlade om vad som är sant och inte, gränsen mellan roman och fakta, om autofiktion, är det här författarens egen berättelse?
Precis som Bergljot i romanen, blev ”Arv och miljö” ifrågasatt. Granskad. Men också älskad för hur romanen tar upp frågan om att bryta familjebanden.
”Samtidigt avslöjas den mörka familjehemligheten, det dunkla traumat, lite, lite i taget.”
För hur intressant det än må vara att diskutera om hur verklig en berättelse är och vad det gör med en text, teoretiskt sett, tappar man bort mycket av den här romanen om man fastnar vid den frågeställningen för länge. Berättelsens teman om arvstvist, familjehemligheter och rätten till sin egen upplevelse är slående, oavsett vad som är sant eller inte.
Lika slående är Hjorths prosa. Ibland är meningarna kalla och korta, ett sterilt återberättande, men ofta flyter meningarna över sidorna och låter känslorna synas både mellan raderna och på dem. Samtidigt avslöjas den mörka familjehemligheten, det dunkla traumat, lite, lite i taget. Vad var det egentligen som hände Bergljot när hon var liten?
Uppbyggnaden gör att det stundtals är svårt att lägga ifrån sig boken. De många beskrivningarna av drömmar och de oräkneliga freudianska inslagen gör det dock lättare, även om jag inser att de psykoanalytiska inslagen (hur daterade de än känns) också bidrar till att förstärka Bergljots tankar om minnen och barndom.
Huvudpersonen börjar kräva att bli lyssnad på. Och genom tillbakablickar på hennes egna tidigare relationer, vänner och älskare, och i skildringen av nutidens såriga arvstvist, växer ett starkt familjedrama fram. Ett drama vars olika roller jag tror att många kan känna igen sig i, oavsett vilka stora eller små trauman man bär på.
