Smärtpunkten – att förlora ett barn
Singulariteten
Författare: Balsam Karam
Förlag: Norstedts
Att förlora ett barn är nog en förälders värsta mardröm och i Balsam Karams andra roman möter läsaren två mödrar vars mardröm blir sann.
I Karams debutroman ”Händelsehorisonten” gestaltades ett dystopiskt samhälle där de som levde i staden hade uppnått en lycklig framtid, medan de bortsorterade, onödiga befanns sig utanför. Gränsen mellan fantastik och realism var hårstråtunn, vilket gav romanen en spänning.
Utanförskapet är ett av flera epicentra i ”Singulariteten”, bortvalet av människor. Eller snarare, människor som förbrukningsvara. I ett av krig och våld härjat land letar en mamma från bakgatorna efter sin försvunna dotter. Något har hänt henne. Utnyttjad som arbetskraft på en restaurang kom hon ofta hem blåslagen. Och en dag kommer dottern inte hem. Men få bryr sig. Biblioteket och grönsakshandlaren frågar fortfarande. De andra sjasar bort mamman när hon kommer.
Kompositionen är effektiv och en och samma scen upprepas men sedd genom flera ögon. Lite påminner tillvägagångssättet om ”Vägen till Flandern” av Claude Simon.
En ung havande kvinna på tjänsteresa ser den sökande mamman och dennas sista desperata handling. Strax därefter konstateras att kvinnans ofödda barn är dött och behöver födas fram. Hon vägrar. Så länge barnet är i magen kan hon tro att det lever. I denna starka mellandel är språket uppbrutet, vilt och som ett tyst skrik. Ett inre flöde som känns helt kongenialt med det kvinnan upplever.
”Någon har låst fönstren ut mot sjukhusets innergård och du kan inte längre vädra känner dig andfådd/en madrass är lagd åt sidan i väntan på natten och på barnet och mamman att lägga sig hopkurade om natten/senare säger sköterskan att det är rutin och inget konstigt alls, att du inte ska oroa dig”
”Starkast är ändå beskrivningen av mödrarnas sorg, den är verkligen som ett svart hål i vilken kvinnorna försvinner in i.”
Sista delen återknyter starkt till bortsorterandet. Bilder från ett Sverige dit den unga kvinnan kom som flykting och det utanförskap, bortsorterande hon och hennes familj upplever är tydligt beskrivet och svårt att värja sig mot. Så är det här. De korta hågkomsterna – en på varje sida – är som käftsmällar, väl placerade.
Starkast är ändå beskrivningen av mödrarnas sorg, den är verkligen som ett svart hål i vilken kvinnorna försvinner in i. Den ena återkommer aldrig utan är – bortanför händelsehorisonten. Sorgen däremot är evig, och finns i den punkt där tid och rum upphävs.
Balsam Karam var en lovande debutant och jag tycker hon tar ett stort steg fram i denna roman. Hennes språkliga utforskande är något att hålla ögonen på. Så är också förmågan att låta en miljö befinna sig precis på gränsen mellan fiktion och verklighet.
