Slowgold reser sig ur askan

Men att så tidigt hitta sitt uttryck behöver inte nödvändigtvis vara positivt. Tvärtom kan det leda till en bekvämlighet och en förändringsovilja som lätt ställer sig i vägen för det kreativa flödet.

Att komma vidare kräver alltså en hel del engagemang. För Slowgold blev ”Aska” albumet där trion slutligen valde att testa nya grepp, både vad gäller tema och form. Från att tidigare ha producerat samtliga skivor på egen hand har de nu tagit hjälp av producenten Mattias Glavå för att utveckla musiken i nya riktningar.

Skillnaden blir som mest tydlig i direkt jämförelse med föregångaren ”Mörkare” från 2018. Om Werne då bearbetade samtidens och privatlivets svärta så förmedlar de nya låtarna känslan av en nystart och acceptans över att allting inte blir som det från början var tänkt.

”Åh drömmar, brinner olika. Jag följde lågan, men nu vill jag slippa/…/Jag vet inte vad jag gör eller vad jag måste hinna.” Texten i det inledande titelspåret fungerar nästan som en prolog för albumet som sådant och blottar en enkel men rå uppriktighet som både slår hårt och inger hopp.

Därefter följer en välsvarvad repertoar där melankolin löper som en röd tråd, medan ljudbilder och stämningar avlöser varandra. Från pumpande och skorrande bas i ”En dag till”, via den skimrande ”Nåt” till den folkmusiknära ”Lura dig” och den shoegaze-doftande ”Din hand”.

På ”Aska” tar Slowgold det redan egna till nya nivåer. Detta även om processen till viss del tagit udden av Wernes närmast hypnotiskt skickliga röst, som stundtals hålls tillbaka i överkant. Samtidigt vinner låtarna på de små svängarna och på instinkten att inte alltid ta i från tårna.