GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Skuggspel mellan fiktion och verklighet i Emilio Fraias ”Sevastopol”

I den brasilianske författaren Emilio Fraias berättelser vet man inte säkert vart man är på väg eller ens om guiden är att lita på. Kristian Fredén har läst, konfunderats och läst om.
Bokrecension • Publicerad 15 januari 2022
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Emilio Fraia.
Emilio Fraia.Foto: Renato Parado
Berättelser

Sevastopol

Författare: Emilio Fraia

Förlag: Tranan

Översättning: Örjan Sjögren

I inledningen av den brasilianske författaren Emilio Fraias berättelsesamling ”Sevastopol”, som nu utkommit i förtjänstfull svensk översättning av Örjan Sjögren, hävdar huvudpersonen: ”Sanningen är att folk inte orkar lyssna på andras drömmar, de blir uttråkade på en gång, de har inget tålamod. Det är därför jag inte gillar att berätta om mina drömmar.” Det är förstås finurligt i så måtto att dessa ord snarast stegrar nyfikenheten och det får mig att tänka på vad Joan Didion sa i en intervju en gång: ”Författaren lurar alltid läsaren att lyssna på drömmen.” Och visst är drömmar något centralt i Fraias bok, såväl i bemärkelsen livsdrömmar som i själva den undanglidande berättarstilen, och visst luras man att lyssna på dem.

Lena, som huvudpersonen i den första berättelsen heter, är en bergsklättrare med målet att bli den första brasilianska kvinnan att bestiga de högsta topparna på varje kontinent. Fram till den olycka hon är med om på väg nerför Mount Everest vill säga, förorsakande att hon förlorar båda sina ben. Därefter försöker hon finna en livsuppgift som föreläsare istället, med positivt tänkande och övervinnande av motgångar som återkommande tema. En sorts juxtaposition uppstår då hon en dag, på en konstutställning, får se en video som tycks berätta hennes egen historia – som om konstnären stulit den från henne. Upplevelsen får henne även att börja ifrågasätta sig själv och sitt eget berättande och försök till meningsskapande: ”Och historien upprepas tills allt suddas ut och vi inte längre vet vad som är vad.”. Som läsare upptäcker man dessutom gradvis motsägelser i hennes egen berättelse. Är i själva verket filmen mer sann?

””Sevastopol” är en bok som snubblande hastigt är över men som inte bara tål utan snarast växer av omläsningar”
Kristian Fredén, recensent

Denna krypande osäkerhetskänsla gällande vad som är verkligt och inte är återkommande i alla tre berättelserna. I den andra förflyttas vi till ett sömnigt hotell långt ut i ödemarken och sökandet efter en hotellgäst som plötsligen försvunnit, kvarlämnande sin packning, och i den tredje hjälper berättaren, en ung universitetsstudent vid namn Nadia, en gammal avantgardistisk teaterregissör att skriva en pjäs om den ryske konstnären Bogdan Trunov (1818-1860). Beskrivningen av målaren, som under Krimkriget avmålade ryska soldater under deras pauser från fronten, är så trovärdig och fascinerande att det som läsare är rent upprörande att tvingas inse att han i själva verket aldrig funnits.

”Sevastopol” är en ganska kort bok som snubblande hastigt är över men som inte bara tål utan snarast växer av omläsningar. Någon sensmoral får man dock leta efter eller kanske uppfinna själv. Fraias berättelser befinner sig just i smärtpunkten mellan instinkten att söka mönster och skapa mening i våra slumpartade existenser och insikten om i hur hög grad detta sveper in verkligheten i en bedräglig fiktion. Fraias egen fiktion vill man hursomhelst definitivt inte vara utan.

Kristian FredénSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.