”Skogslandet” – en helt essentiell bladvändare

Jag är inte ensam i det här landet om att göra upptäckten att skogen man gått i — eller bott intill — är borta. Vi möter de besvikna, de arga dagligen i samtal, privatpersonerna såväl som biologers kommentarer i tidningar och inte minst i den nya, skrämmande och fascinerande boken ”Skogslandet – en granskning”.

Sverige är fortfarande ett på många sätt bra land att bo i, men strömmen av böcker om hur ”det goda landet” Sverige, dess grundläggande samhällssystem nu steg för steg monteras ner, rent av slaktas är just nu ovanligt stark. Vilket berättar mycket. Vi har böckerna om vårt skolsystem. Vi har böckerna om vården. Om flörtandet med mörka krafter, fake news, demokratiproblem och klimatkatastrofen.

Men frågan är om inte DN-journalistens Lisa Röstlunds så välskrivna bok är den hittills starkaste av dem allihop. Om hur en av våra stora nationaltillgångar — skogen, den riktiga skogen, under rask takt nu pulveriseras med ansvariga personers goda minne. Köpta ”vetenskapsmän”, svepande politiker, miljövidrig skogspolitik, lismande kompisgäng inom dess viktigaste organisationer. Därmed blir Röstlunds bok, som bygger vidare på en reportageserie i DN, mer än ”bara” en bild av en glesnande naturskog, utan också ett mörknande Sverige. Fylld av fega typer. Och de som menar att Sverige saknar korruption, de får tänka en gång till.

Sällan, eller aldrig, har jag gjort så många hundöron i en bok som denna. Ja, det är lättare att räkna sidorna som jag inte markerat i denna ögonöppnande berättelse om ännu en naturkatastrof som vi tillåter ske.

Lisa Röstlund (som tidigare prisats för en bok om Karolinska) har talat med hur många personer som helst. Och fått många av dem att just berätta. Andra att ilskna till och gå i försvarsläge.

Virkespriserna sticker i väg. Biomassa behövs, Nu lönar det sig än mer att skörda den svenska skogen. Den plötsliga upptäckten av att det estetiska som en skog kan utgöra för en människa är borta är egentligen en petitess i sammanhanget …

Människor som tror på Skogen och skogsbruket som något mer än en ekonomisk källa utesluts i skogsföretag, men också på Universitet, ur professionella gemenskaper och hotas om man inte rättar in sig i ledet. Vetenskapliga siffror styrs så att de passar skogsägarna och deras ekonomiskt mer lönsamma kalhyggen. Allt medan den biologiska mångfald vi värnar lika mycket som klimatet lider förlust efter förlust.

Lisa Röstlund försöker, som den journalist hon är, vara så saklig det bara går, och exempelvis beskriva hur det går att förhålla sig på två sätt gällande skogens roll för klimatet. Då den ena sidan menar att de gamla kontinuitetsskogarna måste bevaras även för att de är viktiga kolsänkor, medan den andra vill avverka av samma anledning. Men snart tippar även hennes tålamod över i skrivandet. Saker och ting må ha två sidor — och Röstlund ger alla chansen att uttrycka sig — men den svetslåga som uppstår i mitten är snart uppenbar för läsaren: Något måste göras, men de stora koncernernas ägare blundar för biologins fakta och stryker det som inte passar dem.

Om vi i Sverige tror att vi agerar bättre än andra kan vi glömma det nu. Jag läser boken samma vecka som Naturskyddsföreningen anmäler Sverige för sin skogsvårdslagstiftning till EU-kommissionen, samma vecka som centerledaren Annie Lööf intervjuas i DN och förlitar sig på att skogsägarna själva bäst kan styra så att vi får ner klimatavtrycken och behåller den biologiska mångfalden …

Det är inte för att vara lustig jag menar att ”Skogslandet” är en essentiell bladvändare. Oerhört spännande kastar man sig som läsare hela tiden vidare. Den visar också på att vi behöver ett betydligt starkare skydd för den ursprungliga skogen och dess blommor, mossor, lavar och blad. Nu. Röstlunds bok borde skapa en mental skogsbrand i hela Sverige. Det är dags att vända blad. Men efter att i ”Skogslandet” också ha läst om branschens viktigaste lobbyister och populistiska politiker. Tillåt mig att tvivla.