Kultur

Skickligt nyanserad men frustrerande återhållsam ”Charter”-resa

Filmrecension Artikeln publicerades
Ane Dahl Torp och Sverrir Gudnason spelar skilsmässopar i ”Charter”,
Foto: Nordisk Film
Ane Dahl Torp och Sverrir Gudnason spelar skilsmässopar i ”Charter”,

Stark men frustrerande ”Charter”-resa. Amanda Kernell följer upp ”Sameblod” med ett återhållsamt vårdnadstvistdrama om en mamma som flyr med sina barn.

Charter

Drama

I rollerna: Ane Dahl Torp, Sverrir Gudnason m fl

Regi: Amanda Kernell

För nästan exakt tre år sedan kom Amanda Kernells ”Sameblod” och hänförde både kritiker och publik. En utomordentligt mogen och säkert regisserad långfilmsdebut om en sameflickas uppväxt i 30-talets Sverige.

Det är sannerligen inget enkelt verk att följa upp, men Kernell gör ett tappert försök med sin nya film ”Charter” om en mamma som rymmer till Teneriffa med sina två barn för att fly en infekterad vårdnadstvist hon ser ut att förlora.

Hur mycket av ens egna känslor går att välja bort för att fortsätta vara en familj? Hur navigerar man dödläget i att behöva ta sig ur en havererad relation och samtidigt tappa kontakten med sina barn? Det är några av de mer finstilta frågor som Amanda Kernell knådar i den tungsinta ”Charter”, som rör sig i det känslomässiga trasslet mellan sökande efter svar och en gnagande oro över om barnen far illa.

Varför ringde sonen sent på kvällen, förtvivlad, och grät att han inte ville vara hos pappan Mattias (Sverrir Gudnason) längre, som bor i en liten norrländsk håla 100 mil från mamman Alice (Ane Dahl Torp)? Varför har dottern blåmärken på ryggen? Svaren ges långsamt (lite väl långsamt, måhända) och är inte nödvändigtvis de väntade.

Som åskådare söker man febrilt efter sammanhangets offer och förövare. En eloge till Kernell för hur hon spelar på invanda narrativ men undviker simpla svar. Samtidigt utelämnar hon alltför mycket om Alice och Mattias relation och personligheter. Ena stunden känns återhållsamheten som ett modigt konstnärligt grepp, nästa som en stor lucka. Det gör ”Charter” till en stark men aningen frustrerande upplevelse.

I första hand är detta en manusfråga. Kernells regi är rakt igenom skicklig och nyanserad. Särskilt tydligt är det i en lysande scen med mamman och barnen på en karaokebar. Det är inte bara en viktig vändpunkt i berättelsen, utan hela ”Charter”-resans absoluta höjdpunkt.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.