Niclas Sennerteg: Skamlösheten är det nya svarta
I en av den grekiska filosofen Platons berömda dialoger berättar Sokrates samtalspartner Protagoras om civilisationens ursprung. Bland annat skildrar han hur de första människorna levde utspridda på jorden och inte kunde hävda sig mot de vilda djuren. Därför flyttade de samman i byar, men alla försök att bilda samhällen slutade i bråk och konflikter, eftersom man inte kunde komma överens om någonting. Mänskligheten hotades av undergång och överguden Zeus skickade därför ut budbäraren Hermes för att göra alla människor rättvisekännande och skänka dem förmågan att känna skam, så att de skulle kunna bygga städer och leva tillsammans. De skamlösa människorna bör däremot utrotas som om de vore en sjukdom, för att inte hota staten, befallde Zeus också.
Skammen har åtminstone sedan Zeus uppdrag till Hermes varit en viktig del av vår emotionella utrustning, eftersom den uppkommer när vi tvingas betrakta oss själva i skenet av omgivningens ogillande. En grundläggande byggsten i sociala relationer alltså.
”Kanske beror det på att många människor upplever att världen är så otrygg och mörk att de är beredda att lyssna till vem som helst som är beredd att ljuga om att allt kommer att bli bra.”
Men inom politiken utmanas detta i dag på många håll genom ett alltmer skamlöst beteende av politiska ledare som Donald Trump, Boris Johnson och andra politiker på yttre högerkanten i både Sverige och andra länder – främst genom ett ogenerat ljugande och förnekande av uppenbara fakta. Kombinationen av politik och lögner är urgammal, men det nya är dels att det sker så otvunget, dels att så många av deras anhängare är beredda att tolerera det – eller kanske rent av lockas av det.
Kanske beror det på att många människor upplever att världen är så otrygg och mörk att de är beredda att lyssna till vem som helst som är beredd att ljuga om att allt kommer att bli bra.
Redan 2008 gav sig Elfriede Jelinek i kast med den politiska skamlösheten i essän ”Schamlos” i den tyska tidningen Die Zeit. Hon är dock alltför enögd när hon grovt generaliserat hävdar att den här typen av skamlöshet enbart frodas till höger, därför att högern aldrig har tvingats göra upp med gamla idéer till skillnad från vänstern. Den sistnämnda tvingades ta avstånd från sovjetkommunismen (en stor idé som blev illa genomförd, enligt Jelinek). Hennes påstående att det aldrig skedde någon uppgörelse till höger med tankegodset bakom Hitlertyskland, kan man tillåta sig att tvivla på – även om nya högerrörelser som trampar runt i samma bruna sump har vunnit terräng.
Hon kan däremot ha rätt i att skamlösheten oftast inte beror på enskilda politikers karaktärsdrag, utan grundas i det politiska. I grunden handlar den alltmer accepterade populistiska skamlösheten om att dagens samhälle är så splittrat och polariserat att det inte upplevs som ett behov att visa respekt för meningsmotståndare eller deras bild av ”sanningen”.
När samhället dras isär och man inte förväntar sig annat än hån och ovett blir det moraliska felsteget mindre smärtsamt – när kritiken kommer från andra än det egna lägret.
