Annons

Självförhärligandet kliver över gränsen till det vulgära

Det här är en gåva som en av de största filantroperna i världen kunde låtit oss vara utan, menar Mikael R Karlsson efter att ha läst George Soros senaste bok.
bokrecension • Publicerad 5 april 2020 • Uppdaterad 3 juli 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
George Soros.
George Soros.Foto: Ronald Zak

Till försvar för det öppna samhället

Sakprosa

Författare: George Soros

Översättning: Peter Staffansson

Förlag: Natur & Kultur

Bara efter några tiotals sidor in i George Soros självförhärligande försvar för det öppna samhället blir jag trött in till förbannelse. Boken är spretig, den är intellektuellt tunn och den är det som en bok absolut inte får vara: den är tråkig. Nej. Den här gåvan kunde en av de största filantroperna i världen kunnat låta oss vara utan.

Frågan jag ställer mig när jag efter några timmar slår igen boken är om jag nu hamnar i säng med dem som utmålar George Soros som djävulen själv: högertrollen som försöker dölja sin antisemitism under ett tunt lager av nationalism. Knappast. Det här är en usel bok på många sätt. Det har inte att göra med något annat.

Annons

Låt oss backa lite. George Soros är finansmannen som är känd som mannen som ”knäckte Bank of England” och vars namn inte minst dykt upp under de kriser som finansmarknaden med oregelbunden regelbundenhet genomlider. Han tjänade till exempel mycket pengar på den svenska krisen under 90-talet. På det sättet är han väl inte guds bästa barn, men knappast heller en djävul. Vi har den värld vi förtjänar och det är politikerna, inte finansmännen, som sätter reglerna.

George Soros är också känd för sin filantropi. En stor del av sin förmögenhet använder han för att hjälpa andra i världen. I synnerhet när det gäller att försvara demokratin och det man brukar kalla det öppna samhället. Så långt har jag inga invändningar. Jag håller inte alltid med honom i sak, men skulle i varje ögonblick stå på hans sida i förhållande till högerpopulismen som ju faktiskt utgör ett hot mot demokratin som institution.

Nå. Vad är då problemet? Flera. Boken består av utdrag ur tal, artiklar och ett ”filosofiskt” manifest (här åker skämskudden fram). Det blir osammanhängande och faktiskt ganska gaggigt. Det kan kanske till viss del ursäktas av att Soros snart är nittio år, men om man vill undvika åldersdiskriminering: är det inte rimligt att bortse från det?

”När människors lidande bara är möjliga att se i ljuset av det egna egot kan man förstås fråga sig i vilken grad man förstår människors lidande överhuvudtaget.”

Det finns säkert mycket annat som också kan ursäktas i George Soros liv. Han har förmodligen gjort mer gott i världen än vad alla som både läser hans bok och den här artikeln kommer att göra under vår livstid tillsammans. Gott så. Men vad hjälper det när självförhärligandet kliver över gränsen till det vulgära. ”Jag är både självisk och självupptagen”, skriver han, ”och jag skäms inte för att erkänna det”. Nej, sannerligen inte. Han beskriver sina erfarenheter av tyskarnas ockupation av Ungern som ”ett svindlande äventyr som 'Jakten på den försvunna skatten'”. Det skaver och det skaver rejält.

När människors lidande bara är möjliga att se i ljuset av det egna egot kan man förstås fråga sig i vilken grad man förstår människors lidande överhuvudtaget. Filantrop eller inte. I självförhärligandet ligger en moralisk korruption. Det är möjligen den som är förklaringen till att det ingenstans i boken finns en diskussion om det lidande som är resultatet av finansmarknadens spekulationer.

Filantropi kan möjligen ursäkta en hel del strukturell ondska – jag är med på det. Men det ursäktar inte misstaget att skriva en dålig bok.

Mikael R Karlsson
Annons
Annons
Annons
Annons