Henry Thorson: Simpla saker!

På engelska hade det dessutom uppstått ett nytt ord baserat på det första, nämligen simpleton – en enkel, nästan enfaldig människa. Det är egentligen ingen dum idé, för nutidens svenskar nöjer sig bara med att ”gapa och blunda”, det vill säga svälja vad som blir serverat av nya – spännande – ord och utan någon som helst självkritik. I synnerhet gäller det barnspråk!

Det hela började en gång så vackert, när Alice Babs slog ett lekfullt slag för barnslighetens införande i vårt vuxenspråk genom att sjunga en pedagogisk visa om vad som var sanning eller allvar, för enkelhetens skull utformat med uttrycken ”på låssas” och ”på riktigt”. Men det var då mer ägnat yngre medborgare som nyss släppt nappen, och var inte med på den tiden då den nya formen av ”barnsvenska” myntades, eller, som dagens naivisering av vårt språk sorgligt nog motståndslöst har lett till, ”såklart”.

Men den tendensen håller tyvärr i sig och även dessa plantor växer ju förhoppningsvis upp så småningom och ska ha lämnat ”allt som barnsligt var” för att börja använda ett moget och för alla medborgare mindre barnsligt språk. Ur den synvinkeln och när man hör garvade politiker använda ”såklart” och andra uttryck direkt från vaggan, undrar man ängsligt hur det står till med mogenheten hos dessa bärare av det politiska förtroendet hos sina väljare. När det gäller förtroendet för dem själva är det uppenbarligen grundmurat, i synnerhet när det gäller den så kallade svengelskan, det vill säga engelska lånord som införlivas i svenskan, oftast i sin ursprungliga dräkt, det vill säga som rena engelska ord men lika ofta mer eller mindre stympade för att passa det svenska uttalet. Det skulle glädja mig att kunna ställa upp alla sådana till beskådande, men de har börjat anta sådana proportioner att det säkert skulle krävas en separat bok för att redogöra för bara en del av de mest blomstrande underverken.

Det finns emellertid en ännu allvarligare invändning mot lånord i varje språk, som visar att det inte är helt riskfritt ens i språk att hänsynslöst bemäktiga sig ord från ett främmande språk. För med tiden kommer även de ord som man lånar från ett annat språk att bli mer eller mindre ovanliga eller till och med falla ur bruk även i det språk de kommer från och i sin tur ersättas med ett nytt ord med samma betydelse eller – vad som kanske är ännu värre – förlora sin ursprungliga betydelse.

Ett numera vanligt ord, som till ursprunget absolut aldrig skulle kunna skyllas för att ha uppstått i barnspråket utan brukats av vuxna, mogna människor, närmare bestämt inom kontorsbranschen. Inom det hektiska kontorslivet fanns alltid behovet att jämföra det skrivna verket med ett annat, eller någon annans, man kollationerade arbetet. Hela denna procedur var naturligtvis underställd en annan verksamhet, som innebar en kontroll: man måste alltså slutligen kontrollera arbetets riktighet. Båda dessa, nästan liknande ord smälte så att säga så småningom ihop och efter att ett antal ord hade blivit kollationerade och sålunda blivit kontrollerade, var det naturligt att man för enkelhetens skull ”förföll” till förkortningar. Om man vill beskriva en liten historieutveckling i miniformat, så kanske man kan skylla på den tidens tidsbrist att man helt enkelt skrev ”kollat”.

Ingen hade väl i början av 1900-talet kunnat drömma om att av dessa olika typbeskrivningar skulle skapas ett eget och praktiskt taget allmängiltigt nytt ord, ”kolla”, utgående från en förkortning av ovannämnda ord och markerande en avslutad genomgång av ett dokument, utformat som enkel rapport i meningar som ”Har du kollat…”, till slut kanske istället för att skriva ut hela det långa ordet. Men denna praktiska förkortning kunde säkert ha fått fortsätta att i relativ ostördhet fylla sin praktiska funktion, om det inte med begärlighet och långt in i teve-åldern hade övertagits av samma unga klientel, som då på sin tid hade börjat frossa i meningar som ”Är det på riktigt?” följt av den lugnande meningen, ”Nej, det är på låssas!”

Så nu ”kollar” man till höger och vänster i detta entreprenörsstinna land som Sverige har blivit, från ord med ursprungsbetydelsen till utrop från förväntansfulla ungdomars terminologi, när de ”kollar på” teve. Snart har väl det uppväxande släktet helt glömt bort att det finns ett gammalt, hederligt ord som heter ”titta (på)”!

Denna och många andra utvecklingsexplosioner inom lingvistiken, det vill säga det praktiska språkbruket för dagen, leder vidare till en likgiltighet hos allmänheten för korrektheten, till exempel när det gäller ordens uttal, en mycket förrädisk utveckling!

För att ta exempel på uttalet är engelskan särskilt känsligt när det gäller att överföra ett ord till ett annat språk i form av ett lånord. Den engelska pluralformen ”-s ”, som i ”books”, har mycket bestämda, fasta regler: i princip tonande ”s”[z] efter tonande ljud, företrädesvis då vokaler. När ett engelsk ord dyker upp i svenskan, det vill säga som lånord (för att, skämtsamt sagt, aldrig återlämnas), är det första som händer, att plural-s blir tonlöst[s], helt enligt svenska uttalsregler. Det kan då hända att denna förvandling av ett ”oskyldigt” engelskt [z] – om det vill sig illa – i ett engelskt ord som decease [uttalas dɪˈsi:s], och betyder ”dö” (verb) respektive ”död”, i pluralis (”deceases”), skulle komma att uttalas [dɪˈsi:sɪz]. Ett ord som ”disease” [dɪˈzi:z], som betyder ”sjukdom”, skulle då komma att uttalas [dɪˈzi:zɪz]. Man kan kanske lätt tänka sig den förvirring som skulle uppstå om man inte skulle kunna skilja på ord som betyder ”död” och ”sjukdom”.

Svenskan har ju praktiskt taget aldrig tonande ”s”. Det kan gå så långt att svensken använder ”s” genom att alltid uttala ”s” tonlöst, så att ordbetydelsen skulle i grund förändras. Ett sådant ”sammelsurium” när det gäller olika fall av tonlösa och tonande ”s”, skulle generellt säkerligen ovillkorligen förorsaka förvirring hos den med s:ets varierande uttal obekante svensken i gemen.

För att råda bot på sådan osäkerhet, rekommenderas noggrant studium av ”An Outline Of English Phonetics” av Professor Daniel Jones.

Det är liknande oregelbundenheter och skillnader i engelskans och svenskans som bildar grunden till det löjeväckande bruket av engelska lånord i svenskan. Exemplen är oräkneliga, varvid antalet svenskar som lever i den tron att de kan tala engelska, på så sätt gör sig löjliga, dels inför infödda engelsmän, dels inför i engelska korrekt och gediget utbildade svenskar. Praktiskt taget varje dag myllrar det av svenskar – inom alla samhällsgrupper, i radio- eller teveutsändningar – som talar felaktig och skrattretande engelska.

En av de mest bekymmersamma tendenserna i den engelska, som talas av dem som tror att deras engelska är korrekt, är ”halvöversättningar”: man säger att ”något sticker ut” (korrekt svenska ”sticker av”; se SAOL), man skriver i annonserna om teve-program som till exempel ”2½ män” (helt enligt engelskt bruk: skulle egentligen vara ”2½ man”; jämför svenskans ”2½ äpple”). Jämför vidare: ”Alla passagerarna förlorade sina liv” med ”All the passengers lost their lives”; jämför således den semantiskt och enligt svenskt språkbruk riktiga ”…förlorade livet”.

Inflytandet från engelskan, som givit oss beteckningen ”svengelska”, kan naturligtvis vara förståeligt frestande när det gäller den så kallade gemene man, men det är värre att försöka förstå hur en akademiskt utbildad person som till exempel professor Östen Dahl med ett jämförelsevis brett register av skriftverksamhet kan förmå sig till att skriva att han inte är ”bekväm” med att göra något, vilket avslöjar att han visar sig ha givit efter för en rent bokstavlig översättning till svenska av engelskans idiomatiska uttryck ”to be comfortable”, trivas/med.

Vidare omtyckta svengelska uttryck är ”att sätta ned foten” (”put one’s foot down”) istället för det traditionella ”slå näven i bordet”. En förvånande och fullkomligt klumpig och för ett annat lands språkkultur fjäskiga översättning till svenska av det tyska uttrycket ”Zivilkourage” som då blir civilkurage istället för det vanliga mod/et/.

Väldigt ofta är det kanske tyvärr lättja som driver svenskar att helt eller delvis skapa ett nytt ord, byggt på en engelsk förlaga, dels beroende på att man inte kan hitta en korrekt svensk [öv]ersättning i hastigheten, dels att man nog är lite stolt över att känna till ett nytt, engelskt ord – även om det är en halvmesyr! Så verkar det vara med ”nyord” som till exempel briefa (ungefär ”säga i korthet”) och poppa [upp] (”dyka upp”). En del lånord (alltför många) vittnar tyvärr om bristande kunskaper i engelska, när man helt enkelt och fräckt bara använder det engelska ordet, som till exempel incident (”händelse”), outstanding (”enastående”) eller hinta (”antyda”). Detta senare ett riktigt grovt erkännande av bristande kunskaper i båda språken, även om det nu finns gott om ursäkter, till exempel att man tycker att man har fått en ny vinkling och sålunda berikat(?) vårt språk.

Hela idiomatiska uttryck faller också alltför ofta offer för ovanstående lättja (eller okunnighet), som till exempel ”Gjorde du?” istället för ”Gjorde du det?”. I vissa fall borde aldrig någon av ovanstående utvägar accepteras, som till exempel ”för din information (for your information)”, ”kan du hålla det emot mig (can you hold it against me)”, ”det gjorde min dag (it made my day)”, ”if you ask me (om du frågar mig)”, ”sätta ned foten/att vara bestämd (put your foot down)”, ”hela tiden/jämt” (always).

Den modernare vinklingen av manipulationen gäller, som redan antytts, även genuint rena semantiska uttryck: det borde slutgiltigt och ovedersägligt förklaras, varför man överhuvudtaget inför engelska ord i svenskan, som alltid visar sig redan finnas i svenskan. Vad finns det för anledning att börja använda lånord som till exempel ”trig”, engelska för – i vidare bemärkelse – ”sätta igång något”, ”öka intensiteten”, få någon eller något att förstärka ansträngningen i en handling. Till exempel ”han triggades (=fick honom) att göra det ena eller det andra”. Samma föga lingvistiska exempel finns i ord som ”testa” = prova/på, ”grit” för det svenska ”gott/gry”, föreslaget som ”nytt” lånord av en professor i psykologi(!). Förmodligen beror denna jublande, rent barnsliga ”lånordsfeber” utav en sorts ”högfärdssjuka” som vill visa hur duktig man är i engelska(?).

I ett av de färskaste, svenska korsorden gavs som lösenord ordet ”sippa”, (av det engelska ”sip”, det vill säga ”läppja på”). I en amerikansk film rapporterade en FBI-agent att det tidigare hade stått två ”vannar” parkerade utanför ett hus (av det engelska ”van”, korrekt engelsk pluralisform ”vans”, paketbil).

En annan sorglig tendens är att börja bruka både ett nytt ord och ett nytt begrepp samtidigt och få en helt missvisande beteckning. När den nya racketsporten padel introducerades i Sverige helt nyligen – en sorts enklare och förvanskad blandning av badminton, tennis och squash – talade man om och uttalade ordet som om det gällde ett spel med paddel, den ”åra” som användes i kanottävlingar, men beskrev fenomenet, som ju egentligen var en sorts mindre racket, i tidningar i form av det genuina spanska ordet med betoning på sista stavelsen enligt spanska uttalsregler. Kommentarer överflödiga om man händelsevis inte upptäcker detta virrvarr som uppstår i ordbetydelsen när till synes likabetydande ord med en viss skillnad i stavningen ändå inte skils åt i betydelsen, det vill säga den så kallade semantiken! Man talar till exempel inte om paddel när man spelar squash, bara när man för fram en kanot, då man paddlar [med paddel]. De spanska initiativtagarna till sporten padels införande i Sverige (i Borås) blev mycket överraskade när de fick upplysning om vad ”paddel” egentligen betydde för en svensk, nämligen som sagt att ”paddla en kanot”!

Bara tendensen att (fortfarande otroligt likgiltigt inför båda språkens bästa kvalitet) bara strunta i en nödvändigt korrekt översättning, torde vara beklämmande och ödesdigert för renlärigheten och klarheten i ett kulturbärande språk.

Renlärigheten hos ett språk visar sig också i hur mycket man känner för sitt eget språk och dess uttrycksmöjligheter. Denna känsla kan inte precis sägas vara direkt slående numera, när det gäller svenska språket sådant som det manifesteras i tidningsspalter och de flesta andra publikationer. Bruket av lånord verkar i allmänhet vara en tvivelaktig högtidsstund för författarna av insändare, teve-rapporter, tal- och skriftspråkstexter och annat ägnat att delges allmänheten i form av underhållning eller upplysning.

Det finns i första hand åtminstone två, mer eller mindre oöverstigliga, hinder för till exempel icke-engelskspråkiga att förstå ett engelskt textmaterial i form av lånord: är ordet för det första okänt för läsaren är det också naturligtvis omöjligt att förstå om kanske turligt nog till och med rent av oviktigt för sammanhanget och av lättförståeliga skäl gäller det i synnerhet lånorden. När dessa kommer från något anglosaxiskt språk – i England, Australien, USA, Nya Zealand, Sydafrika – kan det verka harmlöst och framstå för läsaren mer eller mindre självklart.

Till slut några skriande ospråkliga exempel på självsvåldigt missbruk av så kallade lånord i ovanligt utförande: swisha, dissa, briefa, ledsen (=”tyvärr”). Som exempel på en förvirrad och om det svenska språkets korrekta bruk okunnig allmänhet, förtjänas kanske också påpekas följande märkliga nymodighet i ett reklamutförande(?):

I teve-reklamen för företaget "Zmarta" avslöjas en grav okunnighet om språk hos den eller de uppfinnare av ett ord, som inte har något etymologiskt, eller i sin här nämnda form ens lingvistiskt berättigande, eftersom det i sitt avsedda bruk strider uttalsmässigt (och i stavningen) från det vedertagna uttalet i svenska språket av ”s”. Inte ens i något av de oss idag kända språken skrivs eller uttalas ”s” tonande förutom i franska och engelska i vissa ställningar (men i till exempel polska, aldrig) och i ny/grekiska enbart framför konsonanterna β γ δ ζ λ μ ν ρ! I ryska skrives ”s” enbart som ”c”[s], och (med tonande s-uttal) som з.

Henry Thorson, medlem av Språkförsvaret och pensionerad språklärare (eng/ty/fra/spa/ry)