Sigrid Combüchen gästar Borås
Hennes senaste roman ”Sidonie & Nathalie” som kom ut i höstas har blivit hyllad av kritikerna. Den handlar om två unga kvinnor som i slutet av andra världskriget är på flykt genom det krigshärjade Tyskland. De känner inte varandra och fortsätter av nödvändighet att vara främlingar inför varandra. Till slut hamnar de i Sverige där de blir omhändertagna och får nya namn, men flykten är inte över för det.
– Under uppväxten hörde jag så många berättelser om flykt och jag ville skapa en berättelse om hur det är att tvingas flytta i världen, utan några tillgångar. Impulsen till den boken kom till mig via namnen Sidonie och Nathalie. Jag tyckte jag hörde namnen i ett slags dröm och de fastnade hos mig. Plötsligt satt jag och skrev utan att jag vet hur det gick till.
Det är i detaljerna som hon hittar bränslet till sina berättelser. För att skriva om stora saker måste man paradoxalt nog börja leta i det till synes obetydliga.
– Det som ger liv åt en text är detaljerna, de små iakttagelserna som är ens egna. Författare tenderar att berätta samma slags berättelser hela tiden men det är de individuella detaljerna som gör dem unika.
– Ingivelsen till att skriva kommer ofta från detaljer, som man sedan silar genom ett såll av självkritik. I det sållet vaskar man fram guldkorn, men det blir förstås också mycket som inte glimmar.
Har du som författare en särskild blick för sådant?
– Det handlar inte om författarens blick, utan om ens personliga blick. Författarskapet är bara ett sätt att skriva sin personlighet, mer än själva skrivförmågan. Det handlar i grund och botten om hur envis man är att gestalta det man ser. Hur kan jag omvandla det jag har observerat till min form av gestaltning?
– Oftast handlar det om att försöka hitta den ursprungliga enkelheten. Processen går ut på att vara så trovärdig och lojal mot den egna upplevelsen som möjligt.
Sigrid Combüchen föddes år 1942 i Solingen i Tyskland och kom till Sverige när hon var sex år gammal. Redan som 18-åring debuterade hon med romanen ”Ett rumsrent sällskap” (1960), som handlar om en tysk familj och dess relationer till nazismen. Sedan dröjde det hela 17 år tills hennes nästa bok kom ut.
– Den boken första skrev jag av bara farten i skuggan av den tyska efterkrigsuppgörelsen i slutet av 1950-talet. På den tiden läste jag planlöst och osorterat och var nog mer smart än intellektuell, Sedan upptäckte jag litteraturen på ett annat sätt. Den andra boken var mer baserad på insikter om vad litteraturen kan vara för något.
Sedan dess har det kommit ytterligare elva kritikerrosade romaner och belönats med en massa fina litterära priser, däribland Augustpriset och De Nios stora pris. Hon har även varit medarbetare på flera rikstidningars kultursidor och började år 2003 som lärare och handledare på Författarskolan vid Lunds universitet. Bland hennes tidigare elever finns till exempel Tove Folkesson och Henrik B Nilsson som har varit nominerade till Debutantpriset
Hon har nyligen slutat som lärare och är själv överraskad hur bra det känns.
– Det har varit trevligt och givande . Men de senaste åren har jag känt mig nöjd. Dessutom är jag rädd för hur författarutbildningar och andra konstutbildningar i längden påverkas av universitetets krav.De är dyra kurser för individer, medan akademin vill examinera grupper och kategorier.
– Författarskolan i Lund startades av några eldsjälar som lyckades hävda dess självständighet mot teoretiska utbildningar. Men när de försvinner drar det mer åt de metoder som finns inom humaniora.
De första tio, tolv åren låg tonvikten på fria undervisningsformer,textsamtal och genreövningar där elevernas texter stöttes och blöttes i gruppdiskussioner. Dessutom personlig handledning, där en lärare ger eleverna input på texterna, som erfaren läsare. Men hon är försiktig med att ge råd om hur man skriver. Författandet är en alldeles för individuell sak för det, menar hon.
Men om någon kommer till dig och säger "Jag vill bli författare, hur gör jag?” Vad svarar du då?
– Först ser jag antagligen lite frågande ut. Sedan skulle jag uppmana dem att ”show, don‘t tell”, som det heter. Nästan alla kan berätta en historia. Gör det då.
Vad skriver du själv på nu?
– Just nu är jag på väg in i något, men det blir inte en roman, utan en essäbok – om tango. Jag har varit intresserad av tango ända sedan jag var barn och nu är det dags att skriva något om detta spännande ämne.
