Sebastian Johans: Sebastian Johans: Fest, begravning, sex, förlossning ... man känner igen Anders Petersen

Alltihop i svartvitt och med en tung mättad svärta. När Sveriges kanske mest kända och älskade fotograf griper tag i sin hemstad får vi vad vi förväntar oss.

De anrika salarna på Liljevalchs är fyllda till bristningsgränsen av Anders Petersens fyra år långa utforskande av den omgivande staden.

Förort och centrum. Rännsten och balsal. Allt ska med. Det är ett tvärsnitt av samhället han är ute efter, men som alltid fastnar hans blick oftare på det perifera och marginaliserade.

Det Stockholm Anders Petersen skildrar skiljer sig inte nämnvärt från de fängelser, mentalsjukhus, nöjesfält och världsstäder han tidigare gripit i stora projekt. Det är i sig inte särskilt överraskande. Den blick som Petersen i Christer Strömholms efterföljd etablerade på Café Lehmitz i Hamburg, i genombrottsboken som utkom 1978, är alltigenom intakt.

Det vi som betraktare ser är Anders Petersens seende. Som kritikern Bo Madestrand skriver i en recension i Dagens Nyheter: Det är i Petersens bilder vi känner igen oss, inte i den stad han skildrar.

Men Petersen kommer aldrig riktigt nära. Trots att han rent bokstavligt når fram till människor i deras mest intima stunder – och faktiskt hittar en utlämnande intimitet också i vardagliga händelser när han flanerar stadens gator och parker.

I jämförelse med en lika subjektiv och ikonisk fotograf som Nan Goldin, och hennes ”The Ballad of Sexual Dependency”, står Petersen alltid utanför och betraktar. Kanske handlar hela hans svällande fotografiska corpus om omöjligheten i det mellanmänskliga mötet. Där Goldin skildrar sitt eget sammanhang är Petersen alltid på besök, en förbipasserande.

Det är anmärkningsvärt att han är sig själv, eller sin estetik, så trogen också i mötet med sin närmiljö. Det är helt uppenbart att Petersen förhåller sig till Stockholm med samma iakttagande, närgångna men ändå externa blick som han ser på andra miljöer han gestaltar. Han är inte de utkantsexistenser han oftast riktar objektivet mot. Han är världsfotografen som ser och väljer att fånga dem i ett perspektiv som är hans, och det syns.

Som konstintresserad har jag vuxit upp med Petersen. Han är en av de allra första bildmakare jag upptäckte, och jag är långt ifrån ensam om den relationen till honom. Jag har egentligen mött hans bildvärld så många gånger att jag inte behöver göra det igen. Ändå känns det hemtrevligt att stiga in i Petersens svala, mörka seende.

Fotografens blick är densamma, och det ger mig en chans att se hur jag själv har utvecklats som betraktare.

Fotnot: Utställningen på Liljevalchs pågår till 1 september.