Sebastian Johans: Sebastian Johans: Barn är potentiella störningsmoment när man konsumerar konst
Så är det i alla fall för mig sedan jag i någon radiointervju hörde henne säga att hon inte tror på strukturer. Efter det spelar det ingen roll vilka utspel hon gör, jag kan inte bli upprörd över någon som så uppenbart ser samhället på ett så främmande sätt, för jag vet att vi inte kommer att vara överens i alla fall.
Likväl har Lidbeck lyckats trumma igång vårens första lågintensiva kulturdebatt genom att ifrågasätta det rimliga i att ta med sig barn till konstmuseer (DN, 5/2). Med samma emfas som läkarkåren för länge sedan hävdade att spädbarn inte känner smärta slog den hyllade författaren fast att barn saknar den bildning och de redskap som konsten kräver. Och dessutom punkterar de enerverande 4-åringarnas skratt/gråt/gnäll den kontemplativa bubbla som den mer kompetenta betraktaren svävar omkring i efter det omskakande mötet med, tja, Wilhelm Tells abnormt långa skinka i Salvador Dalis populära tolkning. Museerna vill helt enkelt, menar Lidbeck, göra enkla stålar på smutsiga barnfamiljers flykt från leriga lekparker.
Föga förvånande reagerade en rad mer konstvana människor på Lidbecks provokation.
Det är att ge sig in på en farlig bana, skrev exempelvis Nationalmuseums överintendent Susanna Pettersson, att sätta sig till doms över olika människors olika förmåga att tillgodogöra sig det de ser. Det är bara i dystopier som det går att föreställa sig att barn portas från statliga museer, påpekade Expressens Dan Hallemar. Hur många vuxna har för övrigt den där reflektionsapparaten som Lidbeck berömmer sig av, frågade sakligt Torild Elisabet Sandberg.
Lidbecks krönika bjöd naturligtvis in till rimliga protester. Debatten som följde blev mest en intern kulturarbetarangelägenhet och nådde knappast de brunchsugna föräldrarna och deras ohängda snorungar.
”De är ofta kladdiga, låter mer än önskvärt och petar gärna på allt de ser.”
Själv höjde jag inte nämnvärt på ögonbrynen. Men när jag funderar på saken så måste jag ändå säga att Lidbeck har rätt. Barn är potentiella störningsmoment när man konsumerar konst. De är ofta kladdiga, låter mer än önskvärt och petar gärna på allt de ser. I varje fall hade mina egna barn mycket svårt att hålla fingrarna i styr när de var mindre och fattade inte när jag förklarade att de måste låta bli, medan jag som faktiskt arbetar med att skriva om konst kunde kosta på mig att skita i reglerna.
Ja, barn kan vara i vägen. Det enda som är mer potentiellt störande för konstupplevelsen är vuxna människor. De snicksnackar om meningslösa ting, tror att konstupplevelsen är en rebus som har en given lösning och är rädda för att svara fel. De skymmer dessutom ofta sikten och om de är vänner till mig frågar de vad jag tycker om det vi ser trots att jag så många gånger förklarat att jag för helvete inte vet innan jag satt mig ner och skrivit det.
Men eftersom jag tror på strukturer kan jag inte gärna tycka att mina aversioner ska skriva reglerna. Istället lever jag glatt med kritiker-yrkets prekära villkor för möjligheten att slinka in på utställningar som ännu inte öppnat och förmånen att njuta av de folktomma salarna.
Sevärt i Stockholm
Den libanesiska konstnären Walid Raads stora utställning ”Helt ärligt, vädret hjälpte” på Moderna museet hör utan vidare till vårens höjdpunkter. Raad återkommer ständigt till erfarenheten av att växa upp i inbördeskrigets Libanon och arbetar med frågor om minnen, våld och makt. Han skapar på ett underhållande sätt fiktiva fakta, och gör i sin konst ett slags inverterade fake news som ger en realistisk världsbild. Under våren gör konstnären ett tjugotal performance där han presenterar utställningen. Har du möjlighet att gå kommer du inte att ångra dig.
