Schabloner och tungt språk kring hedersvåld
Boken handlar dels om Yabrail, en syriansk fyrabarnsfar vars yngsta dotter är född i Sverige och har lagt sig an med svenska seder och bruk. Vi får även följa frivårdsinspektören Mikael som efter ett par år som lyckligt gift förälskar sig i en man. Och så har vi socialsekreteraren Gunilla som drivs av ärelystnad och bekräftelsebehov snarare än av omtanke för sina klienter.
Karaktärerna är stundtals schablonartade. Till exempel ifrågasätter jag trovärdigheten i att Yabrail, en man som levt och arbetat i Sverige under många år, kunnat missa det faktum att barnaga är förbjudet enligt lag och därför försöker imponera på socialarbetaren genom att öppet örfila sin dotter.
Och vad sägs om en bitter, manshatande och storrökande socialsekreterare, sett det förut någon?
Språket är tungt. Den dramatiska och nästan högtravande tonen känns malplacerad i sammanhanget. Det blir för litterärt, något som jag vanligtvis brukar uppskatta, men känns underligt i en bok med politisk agenda, i detta fall att föra in en mer nyanserad bild av hederskulturen. Att då använda ett alltför utbroderat språk som får dialogerna att framstå som orealistiska blir i sammanhanget något som snarare stjälper än hjälper.
Rojas tar upp kulturkrockarna som kan uppstå i ett multikulturellt samhälle. Hur Yabrails yngsta dotter har svårt att förstå varför man inte kan stiga ner i samma flod två gånger men däremot har förståelse för faderns hot och slag. Hur missförstånd uppstår när myndigheter bemöter en människa från en annan kultur med den svenska kulturens glasögon.
Här ligger bokens styrka. Olika bakomliggande orsaker tas upp, det handlar om segregation, brist på information, beroendeförhållanden, sociala normer, brist på tydlig politik och kulturellt utbyte.
Yabrail vill egentligen inte skada sin bångstyriga dotter; sett ur hans perspektiv handlar det om att ta sitt ansvar som far. Genom att på detta sätt avdramatisera hans handlande framstår myndigheternas agerande som fullständiga överreaktioner, något jag ställer mig kritisk till eftersom man alltid bör ta hot mot människors liv på allvar.
Men när jag slår igen boken står en sak klar: det enda som rår på ignorans och missförstånd är kunskap. Ju mer som skrivs, desto närmare kommer vi en lösning.
Cecilia Köljing
