Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Scener ur ett kraschat äktenskap

Äktenskapet är ett krig, med elakheter som ammunition. Ändå är Annika Walls skilsmässoroman en förvånansvärt lätt, medryckande berättelse, skriver gästrecensenten Lotta Olsson.
Den existentiella ångesten lyser med sin frånvaro i Annika Walls skilsmässobok.
Den existentiella ångesten lyser med sin frånvaro i Annika Walls skilsmässobok.
Foto: Olof Grind

Jag borde sagt det först

Roman
Författare: Annika Wall
Förlag: Wahlström & Widstrand

Fia blir inte ens förvånad när Kristian talar om att han vill skiljas. Bara irriterad: varför sa hon det inte själv, först?

Inte för att Fia vill skiljas. Huset är så fint, hon har bara en sista detalj kvar av den varsamma renoveringen och inredningen har blivit en vacker, genomtänkt blandning av gammalt och nytt. Fia har fyndat designporslin också, hon har till och med funderat på att visa upp hemmet i ett inredningsreportage.

Det vill inte Kristian. Kristian tycker att Fia köper onödiga prylar, och att hennes välbetalda arbete är att sälja sig för pengar.

"Den moderna könskampen: om feminismen i början handlade om galna kvinnor på vinden, som i Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, så är dagens arketypiska bild den frustrerade, onödige mannen undanstuvad i källaren."

Även om, tja, pengarna försörjer familjen. Fia är dessutom den som organiserar familjeprojektet och skjutsar tonårssönerna kors och tvärs, medan Kristian allt mer drar sig tillbaka till sin musikstudio i källaren. Den moderna könskampen: om feminismen i början handlade om galna kvinnor på vinden, som i Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, så är dagens arketypiska bild den frustrerade, onödige mannen undanstuvad i källaren.

Behöver Fia ens Kristian? Hon klagar över att det bara är hon som vet var allt finns och ska förvaras i huset, men som Kristian säger: det är ju också hon som bestämmer var allt ska vara. Som i ett dockskåp där själva dockorna är besvärligast, eftersom de lever och inte alltid beter sig som hon vill.

Det är en skilsmässoskildring som borde osa av sorg och frustrerad vrede, men Annika Wall gör det till en förvånansvärt lätt, medryckande berättelse, skenbart ytlig, men med exakta, sylvassa repliker, som om feelgood-författaren Marian Keyes hade skrivit Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Den existentiella ångesten lyser med sin frånvaro: i stället är det hemskaste som händer egentligen att Fia måste överge huset, äppelträden, bärbuskarna.

Så varför skulle Fia ens ha sagt det först, detta om att vilja skiljas? Hon vill ju inte?

För att det är ett äktenskapligt ställningskrig, förstås, en ständigt pågående maktstrid där ammunitionen är elakheter och det hela tiden gäller att skjuta först. Du lovade ju? Men du sa ju? Varför gör du alltid så? Det där klär du inte i. Nej, jag är inte intresserad ikväll. Du attraherar mig inte längre.

"Nu har mannen blivit en meningslös föredetting och kvinnan styr."

Gradvis framträder en sorglig bild av en förmodligen ganska vanlig utveckling, från den första, hetsiga förälskelsen till det där familjeprojektet som de ju var överens om, men där Kristian hamnar långt utanför. Han fick en egen musikstudio, men Fia regerar oinskränkt över resten av huset.

Maktbalansen mellan dem har ändrats i grunden: i början var Kristian den snygga, framgångsrika rockmusikern och Fia bara en groupie. Nu har mannen blivit en meningslös föredetting och kvinnan styr. Det är svårt att inte se det som en större berättelse.

Fotnot: Eftersom Annika Wall är litteraturkritiker för denna kultursida recenseras hennes bok av Lotta Olsson, kritiker på Dagens Nyheter.

Läs mer