Scener ur ett äktenskap – på andra sidan Knausgård
Oktoberbarn
Roman
Författare: Linda Boström Knausgård
Förlag: Modernista
Oktoberbarn kallades de yngsta i den kommunistiska ungdomsrörelsen i Sovjet, som också kallades för pionjärrörelsen just för att de skulle ses som banbrytare i den nya världsordningen. Ett porträtt av ett oktoberbarn pryder Linda Boström Knausgårds roman med samma titel. Vid en första anblick undrar jag om det är författaren själv som barn, men det är det inte, snarare en parallell till känslan av att detta är en roman som skildrar ett pionjärskap i en, för författaren ny världsordning.
”Linda Boström Knausgårds språk är skissartat och följsamt som vatten, som emellanåt porlar, emellanåt stelnar till is.”
Romanen utspelar sig som en medvetandeström på en sluten psykiatrisk avdelning där författaren är intagen och får återupprepade gånger ETC behandlingar, vilket påverkar minnena. Skildringar av avdelningens vardagsliv, rutinen i behandlingen, blandas med glidande bilder av ett äktenskap, en familj som upplöses. Linda Boström Knausgårds språk är skissartat och följsamt som vatten, som emellanåt porlar, emellanåt stelnar till is. Som läsare blir jag bottenfryst av förtvivlan, och ibland när författaren följer ett minne så förångas det och upplöses.
Jag tänkte att jag inte skulle förhålla mig till författarens förra detta man, och hans verk, men det är omöjligt. På sätt och vis är ”Oktoberbarn” en prolog till ”Min kamp”, men ännu tydligare är den sammanflätad med Karl Ove Knausgårds årstidsböcker. Inte bara eftersom samma händelser beskrivs utan för att jag upplever att jag är en sekundär läsare, det här är skrivet till barnen. Och då ska det sägas att det gör mig inget att vara underordnad.
”Jag vill varna för att det är som att stå utanför och betrakta en katastrof”
Det är i sammanhanget en kort bok, en berörande bok. En ärlig och drabbande skildring, som jag rekommenderar samtidigt som jag vill varna för att det också är som att stå utanför och betrakta en katastrof. Det är både makabert och vackert eftersom min sammantagna uppfattning är att det var en bok som behövde skrivas, då en version redan fanns formulerad. Vilket, ju också är vad oktoberbarnen fick vara pionjärer inom, en världsordning de vare sig valt eller rådde över.
