”Jesus Christ Superstar” är en av världens mest omtyckta musikaler. Den har dels spelats flera gånger i Sverige, senast med Ola Salo i titelrollen i en uppsättning som han själv även gjorde översättningen till (i den här uppsättningen är dock språket engelska). När han nu slår ihop sina påsar med Peter Jöback i den här arenaturnén har han istället tagit sig an rollen som Judas. Ett bra val, tycker jag. Personligen hade jag svårt för honom som Jesus, men som Judas får han fullt spelrum att återfinna sin gamla rockbandsvibe från The Ark. Han levererar urladdning på urladdning i en strålande rolltolkning. Sveriges musikalkung Peter Jöback besitter dock precis rätt energi för att gestalta den komplexe och djupt plågade stjärnprofeten Jesus. I musikalens kanske mest storslagna låt ”Gethsemane” visar han karaktärens fulla register och skänker både kött och blod åt karaktären, som jag ofta i andra uppsättningar tycker hamnar lite i skymundan mot den färgstarka Judas.

Hela ensemblen är för övrigt väl vald. Dels som samspelt helhet – i koreografi av Fredrik Benke Rydman, men de många mindre karaktärerna får även utrymme att ta plats utan att stjäla rampljuset från någon annan. Boråsbördiga David Lindström gör en häftig tolkning av Annas, som likt en förvriden Gollum hukar sig när han rör sig. Hans ljusare röst samspelar väl med bastonerna från Kristoffer Hellströms Kaiafas. Den rollen har för övrigt några av de absolut djupaste – och snyggaste – tonerna i musikalhistorien. Även Janice som gör en rörande Maria Magdalena med mycket luft i rösten imponerar. Den här karaktären spelas ofta av en r&b-artist – vilket passar den perfekt. Anton Lundqvist är utagerat rolig som Herodes i leopardkalsonger, en roll som kräver en hel del fysiskt skådespel snarare än vackra toner. Patrik Martinsson, en av Sveriges mest uppskattade musikalartister, skänker tyngd med klassisk musikalröst.

Men det som sticker ut mest i uppsättningen är användandet av filmade inslag. Vilket så klart behövs i en sån här uppsättning, storbildsskärmar är ett måste om folk långt bort överhuvudtaget ska se något. Utöver två fasta kameror som hela tiden filmar den som sjunger, har man även valt att sätta kameror i händerna på delar av ensemblen. Dessa kamerors skakiga bilder skickas upp på dukarna bakom scenen i ensemblescenerna, vilket ger en filmiskt effektfull paparazzi-känsla. I den första scenen med översteprästerna får de fyra skådespelarna trängas kring en liten kamera som på storbildsskärmarna ska påminna om att de tittar ut ur ett fönster – ett både roligt och snyggt val.

Om något lite mindre bra ska nämnas så är tyvärr inte ljudet det bästa – rösterna dränks lätt i musiken, särskilt i ensemblenumren som kan upplevas röriga ljudmässigt. I solosången är det dock sällan problem, och det kanske är det viktigaste.

”Jesus Christ Superstar” är en musikal som är lätt att tycka om – vilket är tydligt med tanke på att nästan hela Scandinavium var fullsatt denna kväll. Men den här uppsättningen är också väl värd att ta sig till – om så bara för att se Peter Jöback och Ola Salo mäta sig mot varandra i två av musikalvärldens mest imponerande roller.