Sadaf Ahmadi: ”Jag känner verkligen att jag är med mitt folk”
Här saknas innehåll
Betongdammet krasar under skorna. Sadaf Ahmadis kläder är gråfläckiga efter nästan två veckor av att skapa och täcka in de 17 tygskulpturerna i blöt betong.
– Saken med betong är att den inte fastnar på tyget direkt, man behöver liksom arbeta in det, som att tvätta tyget med betong. Så jag går upp och ner och trycker in det i omgångar, berättar hon medan hon blandar ny betong som hon sedan börjar kasta på skulpturerna.
Målet är att skapa mer dynamik i tyget. Nu, en dryg vecka innan utställningen ska få vernissage, är allt nästan klart. Det är städningen, att sopa undan alla betongrester, och lite målning som är kvar.
– Men det har varit mycket. Hela processen är väldigt svår, det krävs muskler och mycket energi eftersom jag behöver i princip klättra upp och ner på stegar för att nå alla delar. Men nu är det nog 95 procent klart, säger Sadaf Ahmadi.
Det är de här verken som för en dryg månad sedan stoppades från att hängas upp vid entrén i Kulturhuset i Borås. Verken, som hänger i rep från en hög träställning, föreställer kvinnoansikten i långa slöjor, så kallade chadorer. De stoppades eftersom de ansågs utgöra en säkerhetsrisk med den tilltänkta placeringen, enligt Kulturhusets chef. Man hänvisade till koranbränningar och att människor som råkade gå förbi kunde bli sårade. En våldsam debatt blossade upp, både i Sverige och utomlands.
När du tänker tillbaka på den tiden, vad känner du? Är det en bra känsla?
– Både och. En kombination. Allt var bra, men svårt. Jag visste inte ens att jag kunde ropa så här högt. I Iran var jag tvungen att vara tyst, och låtsas som att jag inte gjorde något. Men här, plötsligt dök en armé upp och ville stå på min sida.
Sadaf Ahmadi överöstes av mejl, samtal och sms.
– I tio dagar, varje dag, så fick jag minst 40 mejl. Och kanske 60 sms. Det var hela min fritid. Och jag kände att det var mitt ansvar, jag hade ju delat det här med alla. Jag ville svara och vara hjälpsam. Men det var otroligt överväldigande. Samtidigt är jag så tacksam. Alla sa till mig att i Sverige var alla blåögda och blonda, och att de inte gillade människor som såg ut som jag. Men samtidigt står så här många människor bredvid mig och slåss för mig. Det är ett stort slag i ansiktet på alla dem som menar att man i Sverige bara möter rasism om man ser ut som mig, säger hon och fortsätter;
– Den känslan av enighet, att vara tillsammans med människor som ville slåss för samma saker, det var otroligt speciellt. Jag känner verkligen att jag är med mitt folk, i mitt hemland, och att vi slåss tillsammans för något.
Efter ett par dagar av turbulens erbjöd Konstmuseet en plats att visa skulpturerna på. Det är Sadaf Ahmadi tacksam för. Dels för att hennes konst i och med det hamnar i ett konstnärligt sammanhang.
Den 16 september visades den första delen av Sadaf Ahmadis utställning på nedervåningen i Kulturhuset. Utställningen presenterades med en performance, där Sadaf visade upp ett stort antal pannåer täckta med betong som besökare kunde slå sönder och på det sättet avslöja ett fotografi människor som mördats av Irans regim.
Skulpturerna i sin tur förkroppsligar upplevelser från barndomen. När Sadaf som ung flicka tvingades att använda chador kände hon först en slags upphöjdhet, men när hon med tiden förstod att den även beskar hennes liv och hindrade henne från att röra sig, blev den istället något som tyngde henne. Det är därför skulpturerna är täckta i just betong. Hängandes i rep i en stor träställning kan de också ge intryck av döda kroppar.
– Det här är väldigt viktigt och känslofyllt för mig. Jag vill att det ska kännas skrämmande, för det var det för mig. Det är skrämmande. Och om andra känner likadant, då kan jag känna mig färdig. Så jag är väldigt glad att få göra det här och förhoppningsvis få andra att känna samma sak med mig.
På lördag är det vernissage och till dess flyttas pannåerna in i samma lokal. Den här gången blir det dock ingen performance. Utställningen ackompanjeras istället av en nyskriven ljudmiljö, och rummet har färgats grått – som betongen.
– Jag vill visa det här eftersom det fortfarande är så många människor i Iran som sitter fast i den här betongen, i samma typ av tankesätt. Och de blir hjärntvättade att tro att det är deras egna tankar, säger Sadaf Ahmadi.
Sadaf Ahmadi och konsten
Under våren 2023 kontaktas konstnären Sadaf Ahmadi av Kulturchef Ida Burén på Borås Stad om möjlighet att visa hennes utställning ”Concrete” i Kulturhuset. Utställningen som så småningom bokas in består av två delar, en bestående av pannåer med bilder av mördade kvinnor, och en med skulpturer föreställande skepnader i chador.
17 augusti beslutar säkerhetspolisen att höja terrorhotsnivån från tre till fyra på en femgradig skala.
6 september publicerar Borås Tidning nyheten att konsten stoppas. Beslutet får hård kritik i sociala medier och nyheten sprider sig över hela Sverige och även till bland annat brittiska, tyska och amerikanska medier. Flera framträdande kulturprofiler uttalar sig.
8 augusti meddelar Borås Konstmuseum att de kan visa konsten och parterna enas.
16 september visas de 40 pannåer, som inte stoppades, i Kulturhusets foajé. Det är årsdagen för Mahsa Aminis död. Hon greps av moralpolisen i Teherean. Hennes död blev startskottet för en protestvåg i Iran.
21 oktober är det vernissage för utställningen ”Concrete Setting” i sin helhet på Borås Konstmuseum.
9 november besöker kulturminister Parisa Liljestrand (M) utställningen.