Så mycket mer än en roman om ätstörningar

Ja, ”Bröd och mjölk” är en självbiografisk roman om ett liv som hotar att förtäras av ett omåttligt sug efter mat. Men rubriken är för enkel, boken är så mycket mer; en stark uppväxtskildring, en inkännande berättelse om moderskap, ett kärleksfullt porträtt av en älskad mormor och en vass analys av det svenska klassamhället.

Allt speglat genom mat. Vad man äter, hur man äter, hur man lagar mat. Det är djupt originellt och stärker Karolina Ramqvists position som en av de mer intressanta svenska författare vi har idag.

Språket känns igen från romaner som ”Flickvännen” (2009) och ”Björnkvinnan” (2019) – skenbart enkelt och effektivt, men med en obeveklig lyster och variationsrikedom som sveper med sig läsaren.

Romanens första mening lyder ”Mat är kärlek”. Sant säger romanjaget men konstaterar också att för henne var det tvärtom; kärlek är mat. Detta är, så läser jag ”Bröd och mjölk”, orsaken till den ätstörning som blir alltmer uppenbar. Flickan som växer upp med en ensamstående, tidvis frånvarande, mamma, är ensam och orolig. Mat blir en trygghet för henne, ett behov som aldrig kan mättas, som gör henne till en levande människa bland människor: ”… jag tyckte att maten band mig till världen, som ett verkligt tecken att jag hörde till den. Att jag inte var något djävulsbarn utan en människa som alla andra.”

Romanen är inte en eländesskildring. Här finns ömsinta passager om mormodern, så viktig för den lilla flickan, men med hemligheter vi bara kan ana. Mormodern försvinner in i sig själv ibland, när hon njutningsfullt äter en persika, eller när hon plötsligt avbryter sitt diskande med ett ”lågt skri” och krossar alla tallrikar i diskhon. Berättelsen om morföräldrarna är också en berättelse om klass. De kommer från en fattigdom och ett slitsamt yrkesliv, men skapar sig ett liv och en mening som de överför till romanjaget, inte minst genom mormoderns matlagning. När mormor och morfar kommer på besök eller när flickan är hos dem kretsar det mesta kring mat. Nybakta bullar, alltid, och aldrig har väl en risgrynspudding fått en så ingående beskrivning i en svensk roman. Maten gör flickan levande, hon nästan chockas av kraften i ätandet; ”Maten gjorde mitt inre till ett gömställe där jag kunde gå in och vara helt ostörd.”

Ibland blixtrar en humor till. Historien när den lilla flickan, i mormoderns tillfälliga frånvaro, lagar en kalops till den häpna morfadern, lyckas Karolina Ramqvist göra både spännande och komiskt varmhjärtad.

Ju äldre flickan blir desto mer tvångsmässigt blir ätandet och som vuxen kan hon inte längre hantera det. Det omåttliga ätandet och kräkningarna tar över hennes liv. Men hon får till slut hjälp och romanen är skriven ur ett ”efter-sjukdomen-perspektiv”. Det finns alltid en väg ut.

På ett övergripande plan handlar ”Bröd och mjölk” om att hantera vårt inre tomrum, att inte låta sig skrämmas av det, snarare se det ”som en stor vit rymd” i stället för att försöka fylla det med sådant som gör oss till missbrukare, som exempelvis mat gjorde med Karolina Ramqvists romanjag.

Blottläggandet av denna existentiella tematik är romanens verkliga styrka. Men man får sannerligen med sig mycket annat på vägen dit.