Rumer behöver svärta ner Nashville

Den brittiska sångerskan Rumer har grävt ner sig i Nashville, men dessvärre inte tillräckligt mycket. Mer sorg och autenticitet och mindre loungemys hade gjort senaste albumet gott.

skivrecension • Publicerad 18 augusti 2020 • Uppdaterad 19 augusti 2020

Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.

Rumer

Countrypop

Album: Nashville Tears: The Songs Of Hugh Prestwood

Bolag: Cooking vinyl/Playground

Sarah Joyce med artistnamnet Rumer har gjort ett album baserat på singer/songwritern Hugh Prestwood. Han har bland annat skrivit storbolagscountry för artister som Trisha Yearwood, Randy Travis och Tanya Tucker, men har en gedigen hitmaker-bakgrund sedan flera decennier.

Du får inte så mycket svidande country för pengarna. Det är snarare svalt orkestrerad pop med Nashville-ambitioner. Den passar givetvis bra i en värmechock och oväntad sommarinvasion. En timme blir dock i mastigaste laget och du hinner slumra till i värmen mer än en gång.

Annons

Rumer bor i England har vunnit åtskilliga priser från Mojo och Brit awards. Det är kanske här autenciteten fallerar. Tänk Alison Krauss destillerat genom det klaraste vattnet i världen och utan kompbandet Union Station. Det blir för tillrättalagt. Jill Johnson känns som en genomtrasig Tammy Wynette i jämförelse. Här finns definitivt en nostalgisk passion, men med en överproducerad fernissa.

Ibland låter Rumer ruskigt likt Karen Carpenter och hon har till och med gjort en cover av mästerverket “(They long to be) close to you” tidigare. Inte riktigt med Karens underliggande sorg och bräcklighet, men med en fylligare och tyngre ton där sårbarheten sipprar fram då och då.

”Det är för lite country för USA och lite för snällt för en genuin countrypublik i Europa.”

Det är synd att musiken ofta är lite för profillös. Det är för lite country för USA och lite för snällt för en genuin countrypublik i Europa. Rumer hamnar någonstans mitt emellan. Burt Bacharach är en av hennes ledstjärnor och hon har gjort två skivor baserat på hans material. Därför tänker jag osökt på Elvis Costello/Bacharachs sofistikerade samarbete “Painted from memory från 1998. Någonstans tror jag att “Nashville tears” skulle kunna nå ungefär samma breddgrad om Bacharach själv hade funnits bredvid och guidat henne genom hans viktiga samarbeten och popmusikens giganter från 60 och 70-talet.

Rumers femte originalskiva är ett steg över kontinenten. Enligt henne själv är den amerikanska södern ett andra musikaliskt hem, men jag känner hela tiden att Nashville-skruvarna borde dras åt några extra varv. Mer steel guitar, dekadenta barrundor, förlorade drömmar, taggiga uppbrott och outlaws. Ibland är känslan hos “Nashville tears” lite som en julskiva utan jullåtar. Rumer skulle behöva våga släppa kontrollen och röra sig utanför en fyrkantig mall.

Fotnot: I en tidigare version av denna artikel fanns en bild på fel person.