Romanen som ett försök att minnas en död vän
Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn – Cristinaboken
Författare: Hanna Rajs
Förlag: Albert Bonniers förlag
En älskad vän tar livet av sig. Tio år går. Poeten Hanna Rajs kan inte glömma Cristina, inte släppa sorgen efter henne. Så hon skriver en roman om sin vän.
Men är det en roman? Inte med traditionella mått mätt, men en roman är det; oavbrutet självreflekterande, uppgiven inför förmågan att gestalta. Som en minnesbok, vilset krängande och starkt sorgerik, träffar den läsaren hårt.
Hanna Rajs har tre diktsamlingar bakom sig. Den första, ”Armarna” (2018), nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. Hennes poesi rör sig kring klassiska ämnen som kärlek och sorg, men också om att tillhöra en utsatt minoritetsgrupp, den judiska. Dikterna har en skenbart enkel, men effektiv, talspråksform. Så även hennes debutroman, där texten, bara små bokstäver, väller fram, intensivt rabblande. Romanens titel: ”där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn”, är talande för vad det här handlar om, både till form och innehåll, allt förstärkt av Linnéa Havilands konstfulla omslag.
”Språket blir ett bristfälligt redskap som inte förmår fånga minnet av Cristina. Men det är med språket det kärleksfulla sökandet efter den förlorade vännen sker.”
Det självreflekterande autofiktiva draget har Hanna Rajs gemensamt med många författare idag, även med internationella stjärnor som Karl Ove Knausgård och Rachel Cusk. Autofiktionens synbara ambition att undfly ”det litterära greppet” (som Hanna Rajs uttrycker det) är förstås ett litterärt grepp i sig. Hanna Rajs är inte omedveten om det. Tvärtom, hennes text fördjupas i de stycken som problematiserar den autofiktiva icke-gestaltande stilen. Men de styckena blottar också en uppgiven längtan efter att kunna beskriva sin vän; ”jag känner inte att jag klarar att med någon slags rättvisa ’gestalta’ dig, utan det jag skriver är ju bara mina minnen av dig”. Språket blir ett bristfälligt redskap som inte förmår fånga minnet av Cristina. Men det är med språket det kärleksfulla sökandet efter den förlorade vännen sker. Romanen lever i den paradoxen.
Så Hanna Rajs söker. Hon återger samtal och digitala kontakter med vänner och namngivna författarkollegor i sin strävan att nå en bild av den saknade Cristina. Hon återger och reflekterar över gamla texter och dikter och den kontakt hon har med sin förläggare under arbetets gång.
Ibland stannar texten upp och vi får bara en ensam rad på en sida. Det ger romanen en vacker och kontrastrik andhämtning; ”tur att hjärtat minns när hjärnan glömmer”.
Hjärta och hjärna, ja, absolut. Hanna Rajs roman rör sig oavbrutet mellan de polerna. Det är en omtumlande läsning.
