Riva statyer – ett tanklöst bildstormande?
Vem som ska få stå staty i ett offentligt rum är en ständig omförhandling inom samhället, där historiska hänsyn är (eller i varje fall borde vara) en viktig del av diskussionen. På ett sätt är diskussionen om kontroversiella statyer enklare än när det gäller konstverk och böcker av omstridda upphovsmän, eftersom statyerna av historiska personer ofta är rena maktsymboler eller enögda hyllningar av en historisk gärning. Med konstverk och litteratur är det däremot en helt annan sak – dessa är mer frikopplade från skaparen. Jag har exempelvis svårt att förstå människor som anser att man bör bojkotta Peter Handkes böcker på grund av dennes kontroversiella och osmakliga åsikter om Balkankrigen. Samtidigt hade jag lättare att förstå dem (ty jag var en av dem) som för några år sedan kände stor olust mot låta ett högerextremt förlag använda en bokmässa som plattform för att sprida rasistisk politisk propaganda i bokform. Detta är bara som en illustration av att det handlar om svåra resonemang som kanske inte ens alltid blir så konsekventa.
Vad som ska få finnas i den offentliga miljön är underkastat tidsandan och politiska konjunkturer. Å ena sidan är statyerna som föreställer Stalin och Hitler av förståeliga skäl lätträknade i dag och åtskilliga av dem som nu är upprörda över bildstormandet mot amerikanska slavägande sydstatsgeneraler och brittiska kolonialpolitiker tillhörde sannolikt dem som jublade när statyn över Saddam Hussein störtades i Baghdad 2003 – och de allra flesta av oss kommer säkerligen inte att fälla en tår den dagen det blir möjligt att skicka den beryktade jättestatyn av Kim il-Sung till metallåtervinningen. Så sent som häromdagen flyttades en staty av den belgiske kungen Leopold II från sin nuvarande plats i Antwerpen efter protester. Och blotta resandet av statyn som föreställer den brittiske flyggeneralen Arthur "Bomber" Harris (som tillsammans med sin motståndare Hermann Göring var en av 1900-talets största förstörare av kulturarvsmiljöer i Europa) i London år 1992 var oerhört kontroversiellt. I Storbritannien har en staty av Winston Churchill nyligen vandaliserats och i Sverige reses på vissa håll krav på att alla statyer av Carl von Linné måste bort, med motiveringen att hans teorier kan ses som en förelöpare till den moderna rasismen.
Samtidigt är det bekymmersamt med den politiska puritanism som råder på vissa håll i samhället och som i sina extremaste former tycks vilja städa bort delar av historien och kulturarvet från offentligheten, undervisningen eller biblioteken bara för att det handlar om något obehagligt. Det riskerar på ett sätt att göra människor historielösa eller få en konstig uppfattning om att man kan hantera ett samhälles historia lite som man tycker. Tonvikten skiftar förvisso beträffande vad ett samhälle väljer att minnas av sitt förflutna – andra saker lyfts fram i dag än vad som skedde på 1800-talet, vilket är helt naturligt. Men omförhandlingen får inte urarta i ren vandalism, för det finns många exempel på när det har gått till överdrifter och lett till meningslös förstörelse av oersättliga kulturarv, bibliotek och konstverk.
Bildstormande
Bildstormande eller ikonoklasm (av grekiskans ”slå sönder bilder”) innebar historiskt att förstöra monument, symboler och ikoner av politiska eller religiösa skäl. Det är något som emellanåt har skett vid större politiska eller religiösa förändringar i samhället.
Besläktat med ikonomlasmen är förstörandet av alla bilder av en härskare efter dennes död (på latin ”damnatio memoriae”), exempelvis när bilder av den egyptiske faraon Akhenaten slogs sönder eller när Stalinstatyerna försvann i Sovjetunionen under avstaliniseringen.
Det mest kända bildstormandet ägde rum i det östromerska riket på 700- och 800-talen där det pågick en kamp mellan olika fraktioner om huruvida det skulle vara tillåtet att använde religiösa bilder inom kristendomen. Ett sentida exempel är talibanernas sprängning av två jättestora buddhastatyer i Bamiyan i Afghanistan 2001.
