Recension: Magisk ordkonst av Tokarczuk

”Jakobsböckerna” eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av De Döda, medelst en av Författarinnan utarbetad metod för Konjekturer, berikad av ett överdådigt urval Böcker, därtill understödd av Fantasien, vilken utgör naturens största Gåva till människan. För Kloka till stöd för Minnet, för Patrioter till Besinning, Lekmän till Studium, Melankoliker till Förströelse.

Ja, så lyder faktiskt den fullständiga titeln. En manierat sirlig och retoriskt omständlig överskrift som implicit förebådar de närmare tusen sidorna som följer. En anspråksfull rubrik på en lika storstilad historia. Och vilken historia hon serverar oss med sin ”Jakobsböckerna”, polska Olga Tokarczuk! Titelns stilmedvetna förkonstling och stegrade diktion i barockens anda lovar heller inte för mycket, utan Författarinnan fullföljer löftet med ett episkt storverk av guds nåde.

Under sju huvudkapitel – Dimmans, Sandens, Vägens, Kometens, Svavlets och Metallens, Det fjärran landets och Namnens bok – berättar Tokarczuk här berättelsen om den verkliga historiska figuren Jakob Franks (egentligen Lejbowicz) märkliga levnadsöde. Tiden är mitten av 1700-talet, platsen det historiska området Podolien i sydöstra hörnet av den tidens Polen (i nuvarande västra Ukraina). Det är en brokig trakt och korsväg mellan öst och väst, befolkad av polacker och ryssar, judar och muslimer, av handelsmän, bönder, hantverkare, sökare och religiösa tillbedjare av alla sorter. I denna mångskiftande miljö manifesterar sig den karismatiske och utsvävande religiöse ledaren Jakob Frank som ett slags messiasfigur. Frälsare eller charlatan? Sanningssägare eller mytoman? Hans inträde i den historiska handlingen med sina enligt den traditionella rabbinska judendomen kätterska irrläror utgör så grundandet av den så kallade frankismen. Hans lärjungar förkastar Toran och Talmud till förmån för kabbalistiska lärors intrikata mysticism.

Oron kring Frank och hans anhängare blir inte mindre när de börjar tillbe treenigheten och låter sig konverteras till katolicismen, under det att Frank själv påstår sig vara en inkarnation av Jesus. Men deras inflytande på samtiden handlar här lika mycket om deras radikala sätt att utmana tills då cementerade strukturer av traditioner och dogmatik, och kan i sociologisk mening sägas förebåda politiska ideologier, som anarkism och socialism.

Detta uppseendeväckande idégods har Tokarczuk levandegjort med hjälp av en fenomenal språklig vigör och behärskning. Det väldiga romanbygget är inte bara en historisk roman i gängse mening, utan ett idé- och mentalitetshistoriskt dokument och en metafysiskt laddad berättelse om ondskans natur och det gudomligas eventuella uppenbarelser i den jordiska tillvaron.

Därtill kan romanen tjänstgöra som ett slags inhemsk påminnelse om polackernas också skuldtyngda historia, med särskilt avseende på den komplicerade, för att inte säga fatala relationen till judarna och judendomen. Förklarande anmärkningar som författaren nu under hösten fått betala för i form av dödshot och hatiska kommentarer från sina landsmän, också från akademiskt håll.

Men framför allt är detta storverk, denna närmast osannolika litterära prestation, ett gediget stycke ordkonst i egen rätt.

I likhet med den encyklopediska eller så kallat maximalistiska totalromanen präglas också Jakobsböckerna av en polyfonisk struktur med ständiga perspektivbyten och av en liksom myllrande och detaljtrogen person- och miljögestaltning. Eposet definieras också av en genomgående närmast fenomenologisk koncentration på varje detalj i en händelse eller i beskrivningarna av de givna platsernas atmosfär, vilket skänker romanen som helhet en oemotståndlig och närmast magisk lyster.

Detta Tokarczuks rikt smyckade språk och måleriska makrokosmos har i Jan Henrik Swahns översättning fått ett på en gång elegant flöde och en betydande tyngd i stil och ton. I sanning ett mästarprov i översättningens delikata konst!

Arkivtext: Publicerades 2015-11-28