”Ragnarök” – en magnifik upplevelse som sent skall glömmas

Prologen spelas upp i gryningsljus med anknytning till slutscenen i ”Siegfried”. Nu skiljs det äkta paret åt med ömsesidiga gåvor och trohetslöften; Siegfried får Brünnhildes häst och Brünnhilde får den förtrollade ringen av Siegfried. Men nornornas ödestråd brister och ingen vet längre vad som skall komma. Den framtida ovissheten tas försiktigt om hand av sångare såväl som av själva musiken där nya ledmotiv tar form.

De återkommande mellanliggande orkesterpartierna, ibland med vandrande människor projicerade på en gles filmduk, blir till tillfällen att reflektera över det komplicerade innehållet. Allt smälter väl in i handlingens gång och man hinner fatta den storslagna musiken.

Först en bit in i andra akten hettar det emellertid till på allvar mellan huvudpersonerna. Den vilseförda Brünnhilde kan inte acceptera att hon skall giftas bort med Gunther, lika lite som hon accepterar att hennes make Siegfried skall gifta sig med Gutrune. Människors svek och bedrägliga agerande får sitt fulla högdramatiska uttryck med Annlouise Lögdlund (Brünnhilde)som i blint raseri levererar ett av sina kraftprov som fullfjädrad Wagnersopran. Bland röster som hörs har vi Daniel Brenna (Siegfried) som i sista akten levererar sin levnadsberättelse med emfas och ger Wagnertenoren ett friskt ansikte. Mats Almgren (Hagen) har en betydande roll som intrigmakare och hans basstämma basar självsäkert över Nibelungarnas svek intill mordet på Siegfried. När Mats Persson (Gunther) höjer tonen blir hans stämma briljant liksom de tre rhendöttrarnas som särskilt i sin dialog med Siegfried klingar elegant och samstämmigt.

Det är för övrigt en perfekt sammanhållen ensemble som ger tydliga vibbar av både trolöshet, svek och innerlig kärlek. I Langridges regi blir ringen konkret betonad i en roterande scen där ingången till Brünnhilde lyser röd när äkta kärlek närmar sig. De kala mörka kulisserna blir en neutral, om än lite enformig, bakgrund som ställer människorna i fokus. Det skulle Wagner gillat.

Körernas insatser höjer intensiteten i det mest dramatiska skedet när Siegfried skall infångas. Mot dramats slut när kaoset av trolöshet och svek kulminerar blir det jorden och gudarna som går under i en mäktig brand. I den magnifika slutscenen är det Brünnhilde som, likt Norma i Verdis opera, bestiger bålet tillsammans med sin älskade, som redan ligger död. Därigenom förlöser hon världen. Hagen dränks i Rhen av rhendöttrarna. Guldet i den förtrollade ringen hamnar åter på Rhens botten och guldets förbannelse bryts. Den patriarkala världsordningen bryts likaså, och mänskligheten kan på nytt skapa en bättre värld. Här kommer en strimma ljus in, och man kan äntligen andas ut efter all dramatik i den värld som Wagner kritiserade.

Till sist är det ändå Wagners musik som biter sig hårdast fast i minnet. I den musiken finns hela handlingen med alla ledmotiv som skapar kontakt med tidigare företeelser i hela operacykeln. Wagners nydanande kompositionsteknik och Göteborgsoperans orkester i aktion, under fast ledning av Evan Rogister, utgör en immateriell dyrgrip som borde förunnas alla att få uppleva. Göteborgsoperan bjuder på en magisk upplevelse som sent skall glömmas.