Polsk målarkonst visar dolda själsdjup
Knappast någonsin i konsthistorien har väl måleriet blomstrat som vid tiden runt det förra sekelskiftet. I protest mot 1800-talets strikta genremåleri med pompösa historietablåer som högsta ideal uppstod nya riktningar av de mest skilda slag: den friluftsbaserade impressionismen samtidigt med en introvert och självutlämnande expressionism, en ny, regionalt och folkligt inriktad nationalism vid sidan av en elegant, storstadsbetonad art noveau-stil.
Det medförde en guldålder för konstlivet i de flesta europeiska länder, en tid som gång på gång återupplivas genom påkostade utställningar i de stora museerna – alltid lika publikdragande.
På Göteborgs Konstmuseum är det nu polsk sekelskifteskonst som lyfts fram i en storslagen utställning med cirka 65 målningar, inlånade bland annat från konstmuseerna i Warszawa och Kraków och representerande de främsta polska konstnärerna från denna epok.
Det märkliga är att under denna blomstringstid existerade inte Polen som självständig nation. Landet var sedan 1795 delat mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Kraków, som vid sekelskiftet 1900 utvecklades till den polska modernismens huvudstad hörde då till Österrike, medan Warszawa låg i Preussen. Först 1918 blev Polen åter ett eget land.
Men konsten hindras inte av nationsgränser. De polska konstnärerna sökte sig precis som de skandinaviska till de stora europeiska konstmetropolerna. Olga Boznanska, till exempel, född i Kraków och utbildad i München, flyttade till Paris och nådde stora framgångar som porträttmålare. Här är hon representerad med flera porträtt, men också med ett ljust, friluftsbetonat måleri från sent 1800-tal, bland annat ”Flicka med en grönsakskorg i trädgården”, som lika gärna kunde ha varit målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing under samma tid.
”Trots allt är det inte likheterna utan skillnaderna mellan skandinavisk och polsk konst som jag finner mest intressanta.”
Liknande nordiska associationer ger också det rena landskapsmåleriet som Julian Falats nästan överjordiskt stilla ”Vinterlandskap med flod” eller Ferdynand Ruszczycs mörkt symbolistiska målning av gamla äppelträd som vrider sig i stelnade former.
Trots allt är det inte likheterna utan skillnaderna mellan skandinavisk och polsk konst som jag finner mest intressanta. De visar sig framför allt i den färgstarka folkloristiska avdelningen där konstnärerna tar ut svängarna rejält mot dolda själsdjup och mörk mystik.
Vlastimil Hofmans mångtydiga målning av tre barn vars kroppar håller på att utvecklas på ett märkligt sätt – de får bockfötter och sländevingar – har jag svårt att slita mig från, likaså Jacek Malczewskis drastiska skildring av Döden som en bastant bondkvinna. Inget lieförsett benrangel kunde vara kusligare.
En bra hjälp att förstå det speciella bildspråket med dess syftningar på bibel, myter och folkliga traditioner får man genom bildspelet som hör till utställningen, liksom i den utomordentligt välgjorda katalogen med ingående presentationer av alla konstnärerna och lättillgängliga analyser av många av de visade verken.
