Poet med snille och smak

Hon har en vit stjärna på sin svarta tröja. Men hon skulle förmodligen inte själv kalla sig stjärna. Dock, hon tillhör våra ”tyngsta” poeter, debuterade för 30 år sedan, sitter på stol nummer 18 i Svenska akademien och är nominerad till Augustpriset i år för diktsamlingen Tal och regn.

Hon sitter vid ett av träborden på Café Skrädderiet i Kinna. Arrangörerna håller på att förbereda författaraftonen. Hon ska läsa tillsammans med författaren Jonas Hassen Khemiri. De två är ute på en miniturné.

Du brukar inte synas så mycket i media?

– Nej, det stämmer. Jag är lite tillbakadragen. När jag ger ut en bok, eller har en pjäs på gång, då brukar jag framträda. Men annars är jag inte så sugen.

Är du blyg?

– Nej, inte blyg, men jag vill ha lugn och ro, koncentrera mig på det som är viktigt.

Men i samband med ett nytt verk tittar hon gärna fram. Som i går, i Kinna. Publiken sörplade soppa, hon läste dikter (dock inte samtidigt).

Det nya verket heter Tal och regn. Har fått fina recensioner, (i BT 2/10) . Nu är hon ute en sväng i landet och samtalar, läser. Får bekräftelse på att hon existerar, att boken finns. Hon får möta läsarna, se att de finns i verkligheten.

– Att skriva är svårt, det är roligt. Men det kräver mycket koncentration och ihärdighet.

Hon har inte bara skrivit poesi, debuterade 1978. Hon har också skrivit tio pjäser, libretto till en opera. Hon översätter, skriver essäer.

Pengarna flödar in?

– Flödar är att ta i. Men jag kan leva på det jag gör. Hade jag enbart skrivit poesi hade det inte gått. Då hade det varit magert.

Katarina Frostenson sitter på stol nummer 18 i Svenska akademien. Det har hon gjort sedan 1992.

Är det betungande eller inspirerande?

– Inte betungande, men vi läser väldigt mycket. Samtidigt är det inspirerande eftersom vi kommer i kontakt med vad andra författare skriver.

De läser många hundra böcker om året, inte bara för att dela ut Nobelpriset, utan också för andra priser i akademins regi. De följer med noga.

– Och ibland kan jag tycka att det är betungande att ständigt kopplas samman med akademin. Som nu, jag är här för att läsa mina dikter. Så är det alltid, jag får frågor om akademien. Men jag säger inte att jag inte tycker om det. Jag förstår intresset. Och jag har accepterat det. Men för mig personligen kan det vara lite kluvet.

Hon är född 1953 i Hägersten, var tidigt intresserad av ord och språk. Hon lekte med orden, var fascinerad av språkets ljud. Att hon skulle skriva visste hon inte förrän hon var dryga 20 år.

Hon hade planer på att doktorera i litteraturvetenskap, men skrivandet tog över – och då inte bara poesi. Hon ville prova andra genrer.

Du betraktas som en ganska svår poet. Vad innebär det?

– Jag skriver fragmentariskt, ibland. Det finns dikter som är ett slags klanger av ord. Språket sätts i rörelse, det får ljuda, klinga, leka, dansa över sidorna. När jag själv läser poesi söker jag inte i första hand begripligheten, utan språkets väsen, närvaron. Och då får det gärna vara obegripligt, bara det tilltalar mig.

Många säger att de inte förstår sig på poesi. Men man behöver inte begripa?

– Nej, inte på det vanliga sättet. Men man måste vara berörd. Man behöver inte tänka – vad betyder det här? Vad menas? Det handlar om ett annat sätt att uppleva, att beröras.

Klockan börjar närma sig 19.00. Jonas Hassen Khemiri sätter sig vid hennes bord. Publiken börjar komma. Några äter soppa. Hon får en rykande skål. Börjar äta.

Där ute är det mörkt. Och lite kallt.

Katarina Frostenson gillar november.

Så vi avslutar väl med hennes egna ord från 1999:

Denna vida vak heter november. Grå med vita punkter i sig. Och det röda kolven.

Det finns en röst därute som är starkare. Hand

tala till mig. Den enda bönen heter, var i något.