Pjäsen där allt blir till poesi

I Upprorets Poet möter vi en kvinnlig poet, som flyttade från Iran till Sverige 1986 – Bahareh Razekh Ahmadi blir här Jila Mossaeds röst. Hon berättar om en annan kvinnlig poet vars texter hon lärde känna som ung: Forough Farrokhzad. Genom hennes berättande, och de andra skådespelerskorna – Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt, och Sara Zommorodi – får vi följa Forough Farrokhzads liv som ung, passionerad poet, och kvinna, i 1960-talets Iran. Skådespelerskorna turas om att gestalta Forough, och byter ofta karaktär genom skickliga kostymbyten framför publikens ögon. På ett ögonblick går de från en person till en annan, känslan är lika stark sprudlande lycklig som panikartat sorgsen. Ibland sker scenbytena genom sång – blandat humoristiska och melankoliska musikinslag, bäst när Kristina Issa står ensam och trollbinder.

Hon ville gifta sig för kärlekens och passionens skull, men när hon sedan kände sig fängslad och lämnade sin man för att ha otaliga affärer med andra män, blev hon snart känd som en skandalpoet. En kvinna som sa vad hon ville och låg med den hon ville, och fick utstå följderna av det, på en plats där poesin var männens, och kvinnorna också skulle vara det.

Det är de skrivande kvinnornas pjäs. Männen förekommer endast farsartat, när kvinnorna klär ut sig till dem i stora mustascher. Med ett undantag: Forough Farrokhzads homosexuelle bror. Men i all kritik mot det förtryckande patriarkatet, och i männens farsartade – men ändå aldrig hånade – karaktärer, bibehåller Mossaed ständigt värme i sitt berättande.

Över värmen ligger censurens tyngd. Tyngden av männen pjäsen inte visar: De som styr, de som säger vad som får sägas och inte, vad som får skrivas och inte. De som än i dag utgör ett hot för skribenter, även i fria länder. Men orden, poesin, kommer alltid ut ändå.

Att Mossaed är poet råder inga tvivel om. Varje monolog, dialog, ton, rörelse, ja pjäsens varje tum genomsyras av poesi. Pjäsen i sig, blir en dikt.