Pappavitsar och krattiga teckningar ger djup

Det är som ett gäng dåliga pappavitsar, tänker jag när jag med stor behållning läser Sara Granérs nya seriealbum. Teckningarna är i sann Granérstil grovt tillyxade, skenbart enkla och närmast naivistiska i sin slarvighet. Tuschet skvätter och Sara Granér har kul med ordvitsar.

”Allas lika mellangärde” består i princip bara av illustrationer av just dåliga ordvitsar. Dålig mobiltäckning blir till dålig mobilteckning och består av en dåligt tecknad figur som tecknar en dålig tecknad mobil. Reservhjul blir till reservjul och bilden består av en rödklädd tomte som tillsammans med en stjärngossehatt och en staffansstalledrängsstjärna står i bakluckan på en bil. Självskadebeteende blir till självskådebeteende och illustreras med fem figurer som tar selfies och en som tittar sig själv i spegeln. Förargelseväckande beteende blir till förargelsevickande beteende och bilden visar en djurfigur som retfullt vickar på stolen medan en annan (förmodligen föräldern) upprört gestikulerar. Det är skitlöjligt, men riktigt roligt.

Sara Granér debuterade 2008 med ”Det är bara lite aids” och har sedan dess, om jag räknar rätt, släppt tre serieböcker och en illustrerad poesibok innan ”Allas lika mellangärde”.

Hon gillar att utmana vår samtid med en lite barnslig approach. Men den som vill mena på att hennes stil är ytlig gör ett misstag. Den som söker kan ofta finna ett existentiellt djup dolt under de grova tuschstrecken. Annars får man nöja sig med att kratta åt eländet.